Lilleputt-USA glömde att köpa in demokratin

KOLUMNISTER

Usama bin Ladin klagade inte över att USA tagit över Saudiarabiens oljefält, utan över att uniformerade amerikanska kvinnor körde omkring med jeepar under Gulfkriget, "horor nära moskéerna" kallade han dem. Är konflikten mellan västvärlden och arabländerna en "sammandrabbning mellan civilisationer", som Harvardprofessorn Samuel Huntington hävdade i sin omdebatterade bok eller är det - som vänstern alltid framhåller - en kamp om ekonomiska och geopolitiska intressen?

Jag reflekterade över detta när jag i julas besökte Dubai. Detta land beboddes för fyrtio år sedan av stammar som ägnade sig åt fiske och lite handel mellan det närliggande Indien och Europa. Jättestor öken, kustområden med små samhällen, tills - PANG!! - fann man oljan och stammarna blev stenrika över en natt.

De importerade allt det bästa från västerlandet: teknologin, ingenjörerna, arkitekterna. På nolltid har man byggt upp ett slags lilleputt-Amerika där otroligt arkitektoniskt avancerade skyskrapor och överdådiga lyxhotell trängs med köpcentrum där Kenzo, Dior och grabbarna säljer sina svindyra varor. De importerade utländska experterna bor i lyxvillor, betjänade av likadels importerat tjänstefolk från Indien och Pakistan.

Till skillnad från i grannlandet Saudiarabien får kvinnorna köra bil (även om de svärtar bilfönsterna för att inte synas av främmande män) och på hotellen serveras vin och sprit.

Men där saknas något, känner jag när jag vandrar i det marmorklädda köpcentrumet och igen - för vilken gång i ordningen - stöter på jättebilder av shejkerna, landets härskare som vänligt tittar ned på invånarna, vilka aldrig får läsa ett enda kritiskt ord om vad som dessa härskare tar sig för i landets egna tidningar.

Man har importerat de resultat den västerländska kulturen anbringat, men hoppat över dess process. Hela den långa och smärtsamma kampen för arbetarnas rättigheter och kvinnans ställning och individens plats som gick hand i hand med den teknologiska utvecklingen i västerlandet.

Och därför känns det stelt, odynamiskt, overkligt.

Därför kommer man inte att frambringa något eget, utan bara köpa in andra kulturers verk.

Kanske är "kultur" inte mindre verklig än vatten, land, olja? Kanske måste jag revidera min syn, jag som alltid hållit med den palestinske professorn Edward Said när han beskrivit Israel-Palestinakonflikten som en konflikt över vatten och land-områden?

Kanske konflikten nu oåterkalleligen har påverkats av dem som formulerar saken i religiöst-kulturella termer? De muslimer som ser det västerländsk-judiska Israel som ett främmande och förbjudet element i den arabiska nationen? Eller de judiska fundamentalister vilka ser den palestinska närvaron som ett tillfälligt och störande inslag i det episka förhållandet mellan Israels folk och Israels land och Israels Bok (Bibeln) som Herren upprättade i tidernas begynnelse och som nu, i och med den israeliska staten håller på att fullbordas.

Är inte detta vad som skett under de senaste årens extremt olyckliga utveckling i området? De religiöstkulturella formuleringarna har inte bara upprepats och förstärkts, utan så många handlingar från såväl bosättare som självmordsmördare har utförts i deras namn att de nu är en del av verkligheten.

Problemet skulle inte endast vara en fråga om fördelning av land, vatten, makt. Utan hur man väljer att formulera det. Vad människor tänker och hur de talar, hur de väljer att förhålla sig till varandra, till kvinnorna, till barnen, till sexualiteten - allt detta är kanske lika mycket "verklighet" som land, olja, politiska intressen?

Kanske finns det inte ett enkelt svar på de stora konflikter som just nu är så fruktansvärt aktuella i vår värld? Kanske har varken Huntington eller Said rätt. Utan båda?

Kanske är verkligheten just så oändligt sammansatt, så oändligt komplicerad. Och så oändligt smärtsam.