Palme bevakades av Gotland Yard

KOLUMNISTER

Kommunisthotet har anförts som skäl för övervakningen av kommunister. Fanns det ett hot att kommunisterna skulle ta makten i Sverige? Tänkte man sig att Linderot, Hagberg och Hermansson, kommunistpampar på Stalins tid, med sovjetiskt bistånd skulle knäcka vår demokrati?

Efter kriget krossades alla tendenser till demokrati i de länder som Sovjetunionen erövrat när nazisterna besegrades. Kommunistpartier var starka till exempel i Frankrike, Italien och Grekland. I Finland ansågs hotet allvarligt 1947-48 och ryssarna skrämde då och då upp finnarna, som dock brukade ta det lugnt, till exempel i samband med notkrisen 1961.

Detta, har det sagts, låg bakom den övervakning av aktiva kommunister i Sverige som förekom inom socialdemokratiska partiet, säkerhetspolisen och IB. Jag har själv sett det som typiskt för tidsandan.
Den mest effektiva antikommunistiska kraften har alltid varit socialdemokratin.

Den mest effektiva antikommunistiska kraften har alltid varit socialdemokratin. Det var ute på arbetsplatserna och i fackklubbar och fackföreningar som den kampen fördes, hårt, högljutt, med både gott och dåligt humör.

Högern har aldrig spelat någon sådan roll, allra minst när deras antikommunism gynnade reaktionära krafter. Jag har vittnesbörd om att varvs- och gruvarbetare knappast ens läste Tingsten, ledande liberal diktaturfiende.

(Att man i borgerlig agitation ändå utmålat socialdemokrater som mjuka mot kommunismen bortser jag ifrån.)

Jag frågade nog aldrig på den tiden socialdemokratiska aktiva om de trodde att det fanns ett verkligt hot om kommunistiskt maktövertagande. Att vårt lilla kommunistparti skulle störta det parlamentariska systemet, fängsla ledande socialdemokrater och överta makten under rubriken "folkdemokrati" förefaller romantiskt.

Ingenstans hade kommunisterna tagit makten utan stöd av Röda armén. Det är omstritt om ryssarna hade något intresse av kommunistkupper i väst, trots fantasifulla scenarier i militära krigsspel, ubåtshysteri och sensationsromaner. De hade bekymmer nog i Tjeckoslovakien, Ungern och Polen.

Sovjetunionen var totalt förhärjat, städer, kommunikationer, fabriker, jordbruk, allt var ödelagt utom krigsindustrin. Folket ville äntligen ha fred och bröd, liksom efter första världskriget. Västsidan hade atombomber, USA:s ekonomi var intakt, snart skulle Västtyskland återupprustas.

Den ryska historieuppfattningen går ut på att ryssarna anfallits västerifrån tre gånger, av Karl XII, Napoleon och Hitler. Efter kriget flödade västpropaganda om att driva dem bort från erövrade länder i Centraleuropa. Kanske såg ryssarna sin strategi som defensiv.

I varje fall ansåg de att Sveriges och Finlands neutralitetspolitik var klok och odramatisk och det menade också Nato. Ingen dålig position för våra småstater, som vi vet, och den politiken sköttes ju intelligent. Moraldebatten fick man ta sen.

"Efter kriget hade kommunisterna i Sverige både fackliga och politiska framgångar", skriver Ingvar Carlsson i kapitlet Demokratins rätt att försvara sig i boken Ur skuggan av Palme.

Han hänvisar till länder där socialdemokrater sattes i fängelse och fria fackföreningar förbjöds. Det är inte konstigt att partiet då mobiliserade för att skydda demokratin.

Ingvar nämner arbetsplatser "med känslig verksamhet", kunskaper som måste hållas inom landet, en förutsättning för teknikimport från USA, inte minst för vårt försvar.

Socialdemokraterna misstrodde säkerhetspolisen och IB och ville sköta jobbet själva. När Palme var på Fårön brukade han säga att han bevakades av Gotland Yard.

Det var efter kriget trots allt omöjligt att nonchalera vad kommunister gjort där de tagit makten. Men det var inrikespolitiska och praktiska skäl att hålla reda på våra kommunister som övervägde.

Tyvärr blev en del övervakare miljöskadade av den här sortens verksamhet, som pågick för länge och ibland blev löjlig. Så blev kommunistjakten inte bara en historisk bolsjevikstrid utan mot slutet också en socialdemokratisk pinsamhet.

Gunnar Fredriksson