Lars Forssell, hur kan du älska Heidenstam?

KOLUMNISTER

RUBRIK:

Nej, bästa

Lars Forssell,

hur kan du?

"Heidenstam är min hemliga kärlek!"

Jag tycker mycket om Lars Forssell, så mycket att sympatin för länge sedan övergått till beundran och stundtals till ren idoldyrkan.

Forssell är en stor författare, utan tvivel den störste som någonsin växt upp på Fleminggatan i Stockholm. Pjäserna är bra, lyriken ännu bättre och journalistiken särklassig, och när han nu fyllt 75 år borde jag kanske ha ställt in mig i ledet och stämt in i hyllningarna.

Jag inser att jag borde ha gjort det, men det går inte.

Inte sedan jubilaren i en födelsedagsintervju (Dagens Nyheter 12 januari) meddelat den intresserade allmänheten att han älskar - ÄLSKAR! - Heidenstam.

Heidenstam! Överklassfjanten som gjorde anspråk på rollen som Hövdingen bland de svenska nittiotalisterna. Ynkryggen som svek Gustaf Fröding, svek och svek igen, när denne fick löpa gatlopp för "En morgondröm". Högvördigheten som högern lyfte in i Akademien när Wirséns stol blev ledig och som väl där lyckades tillskansa sig Nobelpriset i litteratur 1916. Fosterlandsvännen som hade för sig att krig är bra för folkuppfostran ("Barmhärtiga öde tänd blixten som slår/ett folk med år av elände") och som kom att sympatisera med nazismen.

Nej, bäste Lars Forssell, hur kan du älska vad den mannen åstadkom?

Man måste skilja på människan och diktaren? Heidenstam var liten som människa men stor som poet? Det var omständigheterna som tvingade honom att spela en roll. Han kände sig egentligen inte hemma i högerlägret?

Verkligen?

Eftersom ingen just nu, ingen utom Forssell, läser Heidenstam måste jag påminna om hans produktion. Vallfart och vandringsår, debutsamlingen från 1888, innehåller vackra turistbilder från Orienten, det medger jag, men romanen Endymion (1889) är oläslig liksom Hans Alienius (1892). Heidenstams Dikter (1895) innehåller två tvångsnummer för gymnasister - Malatestas morgonsång och Jairi dotter.

Novellsamlingen Karolinerna (1-2, 1897-98) hyllar plikten och fosterlandet. Budskapet är enkelt och utgår från att enkla människor glatt och villigt offrar sina liv för överheten.

I diktsviten Ett folk (1899) finns Heidenstams oftast citerade ord: "Det är skam, det är fläck på Sveriges baner/ att medborgarrätt heter pengar", men där finns också krigsromantik och svulstig svenskhet. Heidenstam ville gärna bli i Sverige vad Björnstjerne Björnson var i Norge - en nationell ledargestalt. Men anspråken avvisades. Han var inte folkets man och blev det aldrig.

De historiska verken Folkungaträdet (1905) och Bjälboarvet (1907) har betydande förtjänster. Inte minst porträttet av den egensinnige storbonden Folke Filbyter imponerar.

Efter Nya dikter (1915), som innehåller Heidenstams finaste lyrik, tystnade han och drog sig tillbaka till Övralid vid Vättern.

Forssell har tydligen hittat sprickor i den ismur som omger Heidenstam och kommit honom nära. Han har upptäckt att det innerst inne i Den Högvördige finns en osäkerhet, en sorg, ett övergivet litet barn, och det har framkallat varma känslor. För poeten Forssell är poeten Heidenstam en annan än han är för oss andra. Så måste det vara.

Men jag undrar hur många som skulle ha öppnat en bok av Heidenstam om han inte haft mäktiga impressarier som först Oscar Levertin och sedan Fredrik Böök, båda huvudkritiker i Svenska Dagbladet. Vid sidan om de andra nittiotalisterna Lagerlöf, Fröding och Karlfeldt kan han på det hela taget inte göra sig gällande.

Heidenstam skrev en fin dikt till Gustaf Frödings begravning (Bort gå de,/ stumma skrida de,/ en efter en till skuggornas värld) men jag kan ändå inte förlåta honom för hans svek. Men så är jag ju född och uppväxt i Frödingland.

Rolf Alsing