Vi är konsumenter i stället för människor

KOLUMNISTER

Gamla är ett ord vi inte gärna använder numera, utan i stället äldre, ett ord som indikerar att man är äldre än någon annan. Vem? Jo, normen. Vilken är ung. Och vilken verkar bli allt yngre. Uttrycket "gammal och vis" hör man numera sällan och "gamlingar" är ett skällsord.

Det modernaste ordet av alla är självständighet. Den självständiga människan är vår tids själva urmyt. Har ni tänkt på hur många ordsammansättningar vi har med själv: självrealisering, självbild, självkontroll, självständighet.

Förtidspensionen ska numera kallas sjukersättning, enligt arbetslivsminister Hans Karlsson som i veckan presenterade förslag om hur man ska minska de galopperande långtidssjukskrivningarna. När allt fler och allt yngre medborgare förtidspensioneras, får man - om man inte kan ändra på verkligheten - åtminstone ändra på språkbruket.

Språkbruket uttrycker vår tids värderingar. Pensionär är just ett sådant ord, ett som uttrycker gamla människors relation till den dominerande aktiviteten i vårt samhälle, den ekonomiska.

Så är inte heller människans livsväg längre att vara barn, bli vuxen och sedan gammal. Utan student, konsument, patient. Patienten fortsätter sin konsumentstatus, genom att konsumera medicinska tjänster och läkemedelsprodukter.

Det finns inte heller någon klar skiljelinje mellan studenten och konsumenten, när konsumtionen kryper allt längre ner i

åldrarna, så att studenten inte längre har som huvuduppgift att inhämta nyttig och tänkvärd kunskap om den värld han eller hon lever i, utan att konsumera. Allt större del av marknadsföringen vänder sig direkt till unga och till och med till barnen.

Det är kanske inte underligt att konsumenten - som börjat sin bana i så tidiga år - tröttnar. Hur mycket varor och tjänster kan man konsumera innan man börjar finna denna livsuppgift repetitiv och meningslös? Konsumenten ser sig då om efter en annan roll. Och finner Patienten.

"I vår kultur", skriver den

norske psykiatrikern Finn

Skårderud i "Oro. En resa i det moderna självet" ( Natur och Kultur) "blir alltfler existentiella och sociala villkor omgjorda till medicinska problem. Vi medikaliserar vardagen. För att uttrycka det i bilder. I äldre samhällen var torget en mötesplats. Vi möts på polikliniken. Det finns väldigt få klosterordnar kvar. Den eländiga hälsan är däremot ett rum dit vi kan dra oss tillbaka och ta en paus. I sjukdomen är vi gudlösa munkar och nunnor som drar oss tillbaka i våra egna kroppar, likt ensamceller - med kulturens accepterande."

Den galopperande massjukskrivningen och utbrändheten skulle alltså inte främst vara ett medicinskt problem utan ett existentiellt. Kanske drar sig människor undan, inte för att de fått för mycket av något, utan för litet? Skårderud presenterar en lista över "knapphetsförmåner", lyxprodukter som tid, uppmärksamhet, miljö, trygghet och ro. Det som är lyx för oss är sådant som våra farföräldrar tog för givet, medan vi lever på en materiell standard som de inte ens kunde föreställa sig!

Listan skulle kunna utökas med andra utmönstrade ord: tradition, tillhörighet, enkelhet och tro. I stället har vi mångfald, komplexitet, förändring, omsättning, utveckling, ungdomlighet, snabbhet, fart, smarthet.

När vi inte orkar vara så mycket själv, ser vi det som ett personligt misslyckande: vi var inte säkra nog, snabba nog, duktiga nog. "När de yttre, stora berättelserna om sammanhang och helhet går om intet", skriver Skårderud, "blir det en personlig uppgift att bevara en psykologisk helhet. Den moderna västerländska kulturen är en psykologisering av vardagslivet." Den psykologiska människan, beskriver Skårderud, som sensibel och självcentrerad.

Konsumenten av psykologiska tjänster kallas numera "klient". Den personliga historien blottläggs. Men längtan efter "den stora berättelsen om sammanhang" lever kvar som en oro, en otillfredsställelse. Denna längtan ser jag som den djupare orsaken till det som kallas ohälsan. Och för den är knappast arbetslivsministern skickad att finna en kur.

Anita Goldman