Inte logiskt att Sydafrika skulle ha mördat Palme

KOLUMNISTER

I princip tror jag vad som helst om apartheidregimen i Sydafrika. De kan mycket väl fått för sig att de skulle mörda Olof Palme. Sverige stod för en stor del av ANC:s budget, så det finns ju åtminstone skuggan av ett motiv att finna i det så kallade Sydafrikaspåret.

Apartheidregimen åkte bevisligen omkring och mördade ANC-sympatisörer runtom i världen. 1981 stormade sydafrikanska agenter in på ANC:s kontor i Maputo i Moçambique och dödade 13 personer, i december 1982 mördades 42 ANC-medlemmar på kontoret i Maseru i Lesotho. Ruth First, en vit kvinna som kämpade mot apartheidregimen hela sitt liv och tvingades leva i exil, dödades av en brevbomb i augusti 1982.

Men i nästa led måste man fundera över det logiska för en sydafrikansk agent att så sent som 1986 ta sig till Stockholm och skjuta vår statsminister. Vad hoppades man egentligen uppnå? Mycket kan säkert sägas om Olof Palmes internationella inflytande som statsman och apartheidmotståndare, men hade det inte givit större effekt för den sydafrikanska regimen att ta livet av Nelson Mandela?

Han satt ju redan i ett av regimens fängelser och hade gjort så i decennier. Från juni 1964 till mars 1982 hade det inte behövts någon resa till Nordeuropa, bara tjugofem minuter i en båt ut till Robben Island. Från och med mars 1982 krävdes en halvtimmes bilfärd sydost om Kapstaden till fängelset i Pollsmoor. Att döda honom hade inte varit något nytt eller revolutionerande, regimen hade lång och gedigen erfarenhet av att mörda politiska fångar i sina fängelser. Oftast angavs dödsorsaken som "självmord genom hängning" eller "fall i trappa".

I februari 1986, då Palme mördades, hade apartheidregimen dessutom börjat förhandla med Nelson Mandela om att släppa honom fri. Mördandet i fängelserna upphörde också ungefär vid den här tiden. Det verkar lite sent påtänkt att skjuta Olof Palme i det läget.

Men det går inte tänka sig in i hur arkitekterna av en regim som apartheid fungerade. Deras uppfattning om sig själva och världen kommer väldigt nära ren och oförställd ondska.

För någon vecka sedan stod jag i cell nummer fyra i sektion B, i the Maximum Security Prison på Robben Island och försökte fatta vad jag såg. En gallergrind målad i grågrönt, färgen avskavd, grå betongväggar, ett litet metallskåp med klumpig låsanordning en och en halv meter upp på väggen, ett fönster utan glas med järnstänger som vette ut mot en betonggård, tre bruna hopvikta filtar, en träpall och en rostfri matskål. Den totala golvytan upptog knappt fyra kvadratmeter.

Här levde Nelson Mandela i 18 år. De första 13 åren arbetade han varje dag med att släpa sten i kalkstensbrottet två kilometer bort, en blixtrande kritvit gryta i marken som skadade synen på alla som arbetade där.

Hela säkerhetsfängelset på Robben Island byggdes under första halvan av 1960-talet enbart för politiska fångar. Sektion B bestod av enskilda celler och uppfördes särskilt för ANC:s ledare. När Nelson Mandela, Walter Sisulu och de andra fördes dit efter den så kallade Rivoniarättegången hade murbruket ännu inte torkat. Det var vinter och kallt i Kapstaden och cellerna var våta av fukt.

Apartheidsystemet genomfördes konsekvent även inne i fängelset. De svarta fångarna, som Mandela, fick inte bära långbyxor, vilket färgade eller indiska fångar fick. Svarta fångar var "boys" och skulle gå i kortbyxor. De fick mindre och sämre mat än de andra fångarna enligt en noggrant uppställd fördelning som finns anslagen i cellerna.

Lika obegripligt ond som regimen var, lika förunderligt är det att Nelson Mandela, eller Rolihlahla Madiba som hans afrikanska namn är, kunde behålla sans och vett och humanitet under de sammanlagt 27 år han satt inspärrad.

Och nu är apartheidregimen och Sydafrikaspåret en nyhet igen, och det enda vi kan vara säkra på är att Dagens Nyheter bytte format och ville ha ett scoop på ettan.Hade det

inte givit större effekt för den sydafrikanska regimen att ta livet av Nelson

Mandela?

Liza Marklund