Ola Salo överlevde min värsta mardröm

KOLUMNISTER

Så länge jag kan minnas har jag haft en återkommande mardröm: att jag i en folksamling plötsligt inser att jag har glömt att ta på mig. Under naveln har jag ingenting. Det fläktar friskt mellan benen som jag tvinnar ihop.

Jag försöker absurt nog låtsas som ingenting, helt patetiskt, för hur jag än drar i min lilla t-shirt och febrilt pratande försöker dra uppmärksamheten från min kropp, är det ju uppenbart för alla att jag helt enkelt är naken.

Så det är klart att jag spärrade upp ögonen när jag i onsdagens Aftonbladet såg min mardröm förverkligad: bilderna av sångaren Ola Salo på väg hem från efterfest någonstans i Malmö. Med brallorna nere vid knäna.

Ola skäms inte, vad det verkar. Han minns att bilden togs. ”Men jag visste inte att byxorna var nere.”

Jag tänkte på det hela dagen. Av och till, åtminstone.

”Visste inte”?

Så klart att han visste. Det vet alla som försökt röra sig framåt med jeansen nerdragna. Jag testade några korta och strama steg hemma. Ingenting man vill visa upp.

Ola är min nya idol, tänkte jag. Mannen som överlevt min värsta mardröm.

Utan att bryta ihop.

Min mardröm är pinsamt lättolkad. Den handlar om rädslan att avslöjas. ”Bli avklädd.” Igenkänd som den ynkliga lilla skit jag kan vara. Som vi alla kan känna oss som.

Drömmen blir alltmer sällsynt och har ingen verklig grund. Den hämtar näring ur en befogad oro. Jag har försonats med den.

Drömmen håller mig i schack, tröstar jag mig. Hindrar mig från att göra och säga sådant jag inte har täckning för. En överjagets ständiga brottningsmatch med ett gott syfte: att rädda mig från skammens stund.

Ola Salo behöver inte skämmas. Han är en ung man som haft lite kul en natt och smygplåtats av en person som lyckats kränga bilderna.

Jag undrar om det inte i stället är Gudrun Schyman som just nu lever min mardröm. Jag har sett andra makthavare avslöjas med brallorna neddragna. Som tvingats tricksa sig fram, byxbenen fastskruvade runt smalbenen.

Gudrun Schyman säger: ”jag har inte gjort detta av snikenhet.”

Jag ser mig själv i drömmen.

I min återkommande mardröm försöker jag prata på och låtsas oberörd medan min hjärna febrilt söker efter lösningar för hur jag ska kunna skyla mig och på något mirakulöst sätt undkomma med värdigheten i behåll.

Drömmens andra figuranter är finkänsliga, de låtsas att de inte ser, men jag känner att de är generade och minst sagt förvånade, inte minst över min reaktion.

De tänker: Märker inte människan att hon är naken.

Kerstin Weigl