USA:s hökar bryr sig inte om världsopinionen

KOLUMNISTER

Det sägs att amerikanerna i dag tänkte besluta om det blir krig mot Irak. Jag är i Vietnam, där amerikanerna förde krig under flera år, med oerhörda skador och förluster för alla parter.

Nu har den kommunism de bekämpade brutit samman ändå, dock inte här. Det kommunistiska Vietnam är i dag mest intresserat av ekonomisk utveckling, en samhällsidé jag vill kalla marknadsleninismen (är det också vårt vänsterpartis ideologi?).

Kriget är historia, men nog finns det lärdomar.

Jag kom som ung journalist till Saigon 1966. Staden var ockuperad av amerikanerna med en väldig militär styrka. En sydvietnamesisk korrumperad militärjunta, mer eller mindre betald av USA, utgjorde regeringen, av amerikanerna benämnd demo-

kratisk och företrädare för den fria världen.

Som västerlänning kunde jag lätt gå in och ut i de byggnader där amerikanerna höll hus. Vietnameser kontrollerades vid sandsäckarna av amerikanska soldater med kulsprutor.

Bland de intervjuer jag gjorde minns jag en tuff amerikan som sa:

"Vi struntar i världsopinionen eftersom vi vet att vi har rätt."

Det är ju precis vad hökarna i USA säger i dag.

Jag är skeptisk mot historiska paralleller. Missvisande jämförelser görs ofta av folk som vill driva sina åsikter i helt nya situationer.

Vänsterfolk lever kvar i anti-amerikansk Vietnam-nostalgi, har det sagts, men jag förordar kylig skepsis och inte spekulationer.

Dock uppstår frågan vad det är för marionetter amerikanerna nu tänker sig ska bilda regering i Bagdad, om de störtar sig över landet med överlägsen militärmakt.

1971 kom jag till Hanoi, som tidvis drabbades av bomber från amerikanska B 52:or. Flickor i omgivningen bemannade luftvärn i skydd av bananträdens grenar, barn tog skydd i cementrör i parkerna.

1972 var jag där igen och reste från Hanoi dagen innan julbombningarna började, en journalistisk miss.

Det var inte konstigt att så många sympatiserade med vietnameserna och få var kommunister. Jag brukade skriva att USA:s stöd åt militärjuntor och kapitalistiska eliter var ett ovanligt idiotiskt sätt att bekämpa kommunismen.

Det handlade ju om ett gammalt kolonialkrig som amerikanerna tog över från fransmännen sedan de 1954 förlorat det legendariska slaget vid Dien Bien Phu, uppe i bergen i nordväst.

Nu är det kanske fråga om en ny sorts kolonialkrig, kampen om oljan, därtill enligt viss retorik ett kristet amerikanskt korståg.

En missvisande historisk parallell gäller "München", som nu åter nämns. Efterkloka som vi är inser vi att det var utsiktslöst att förhandla med Hitler den gången, 1938. Därav drar många när de så tycker slutsatsen att man inte ska förhandla utan snabbt starta krig.

I dagens läge vill väl nästan alla att skräckfiguren Saddam störtas. Men nu är FN starkare än motsvarigheten på 30-talet och en internationell uppgörelse utan ett ohyggligt krig trots allt möjlig.

Vietnameserna har inga illusioner om amerikanerna, allra minst under Bush, men de vill framför allt göra affärer med dem. Inför nyåret, "Tet", som firas i februari, kommer cirka 400 000 vietnameser som bor utomlands och hälsar på i sitt gamla land. De flesta är verksamma i USA, särskilt i San Francisco.

Det blir släkt- och familjeträffar men också business, för många utlandsvietnameser är framgångsrika affärsmän och de sänder årligen två miljarder dollar till Vietnam.

Filmen "Den tyste amerikanen", efter romanen av Graham Greene från 1952, hade premiär i Hanoi. I USA dröjde man, med hänvisning till behovet av obefläckad patriotism efter "11 september".

Jag åker på bönpallen på en motorcykel genom Hanois trafikkaos till biografen Dien Anh Quan Doi. Huvudpersonen, porträttlik Greene, är en lätt cynisk, intelligent engelsk journalist. Den tyste amerikanen, som tror att han bekämpar världskommunismen, är ytterligt barnslig.

Hade amerikanerna läst och förstått den boken hade det nog inte blivit något amerikanskt Vietnamkrig och i så fall inte heller något Irakkrig.

Gunnar Fredriksson