Äntligen - Bergström får satsa på kärleken

KOLUMNISTER

Inom kort fyller Hans Bergström 55 år och avgår som chefredaktör för Dagens Nyheter, familjen Bonniers morgontidning.

Det är inget särskilt med det. Chefredaktörer kommer och går. De betyder sällan så mycket som omgivningen hjälper dem att tro. Men med Hans Berg-ström är det litet speciellt. Jag har länge haft ett öga, det högra som jag ser bäst med, på honom.

Första gången jag såg honom var han inte mer än tjugo år, en förtjusande liten ljuslockig knatte till ung man, intelligent, välartikulerad och, fastän folkpartist, fläckvis politisk radikal.

Hans Bergström, son till gamle fine socialdemokraten Nils A Bergström i Ambjörby i norra Värmland, ägnade inte ett ögonblick åt idrott och studentliv. Han läste. Och skrev. Och skötte en del av undervisningen åt en docent som så småningom skulle bli professor i journalistik.

Jag hade aldrig träffat en värmlänning som talade så fint och som såg så allvarligt på livet. Det var tydligt att han hade något visst. Att han kunde delar av Herbert Tingstens memoarer utantill imponerade stort. Jag anade att han redan i småskolan tänkte som en vuxen.

När Bergström i en trebetygsuppsats kunde visa att högerns Nya Wermlands-Tidningen i valrörelsen 1968 tenderade att gynna högerpartiet medan s-märkta Värmlands Folkblad inte sällan var snällare mot social-demokraterna än mot de andra förstod jag att han kunde gå långt, mycket långt.

En sen kväll på studentkåren slog man vad. Där fanns två gossar som hårdare och mera målmedvetet än andra arbetade på den egna karriären. Dessa unga begåvningar var övertygade om att det var deras skyldighet gentemot ursprung och högre makter att ta sig fram. Hans Bergström, ordförande för de unga folkpartisterna i Värmland, var den ene. Den andra hette Rolf och var SSU-distriktets ordförande.

Båda kunde konsten att blåsa i trumpet för sig själva och de hade milt uttryckt publicistiska ambitioner. Vem av dem skulle först nå drömmålet att bli chefredaktör för en svensk dagstidning? De flesta satsade på Hans, den seriöse, lärde och väluppfostrade, men de få som höll på den lättsinnige vann.

Rolf upphöjdes 1974 till chefredaktör för Nya Norrland, legendarisk s-tidning i Ådalen.

Bergström hade kortare ben och sprang inte lika fort. Han var hela sjuttiotalet assistent åt folkpartiledarna Gunnar Helén, Per Ahlmark och Ola Ullsten. Chefredaktör blev han först 1980 då han tog vid efter Anders Clason på liberala Nerikes Allehanda i Örebro. Han stannade där till 1985, doktorerade i statskunskap med ”Rivstart?”, en gedigen avhandling om regeringsbildandets konst, och hölls för en verklig kännare av svensk politik. Till och med den socialdemokratiska partiledningen, i vars tradition det finns inslag av masochism, ville lyssna på honom så fort tillfälle gavs.

Bergström värvades 1987 till Dagens Nyheter för att skriva ledare, som först kallades ”oberoende”, sen ”oberoende liberala”. Han utnämndes till chefredaktör 1995.

Det var Bergström som inspirerade Carl Bildt och Bengt Westerberg att skriva ett gemensamt principprogram inför valet 1991, och han såg till att det under rubriken ”Ny start för Sverige” publicerades på DN Debatt. Det bidrog till att mobilisera de borgerliga väljarna och till att Bildt blev statsminister.

Det senaste året har varit tungt för Dagens Nyheter med skärpt konkurrens från Svenska Dagbladet, sinande annonsinkomster, sparpaket och rationaliseringar.

Nu befinner sig tidningen på fastare mark och nu tycker Bergström att det räcker med ekonomi och sammanträden.

Jag vill skriva och forska fritt, och jag vill göra det i USA, säger han, och så är det säkert också. Men det är inte det viktigaste för honom.

Det viktigaste är att han får ägna mer tid åt sin amerikanska hustru och det som gör livet värt att leva. Det är honom väl unnat. Han har tjänat familjen Bonnier länge och han har tjänat den väl. Och störst av allt är som bekant kärleken.

Rolf Alsing