"Sensationer" som slog ut Irak-krisen

KOLUMNISTER

Se här vilka sensationella händelser som skakat oss den senaste veckan: Göran Persson har både ätit och promenerat, sju personer har dött i ett motorfordon, en familj har tjänat pengar.

Göran Persson har nog aldrig bevakats så grundligt som de senaste dagarna.

Först tog han en promenad på isen vid Harpsund och blev genast en löpsedel.

Sedan åt han middag på en restaurang i Gamla stan och hamnade på förstasidan igen.

Kan ni tänka er vad som skulle ha hänt om han tagit ett politiskt beslut?

Hans före detta fru har också varit i hetluften. Hon svarade på tre frågor som en reporter ställde medan hon var på väg hem från jobbet och blev förstasida, mittuppslag och dessutom "exklusiv".

Vad hon sa?

Att det blev himla jobbigt när Göran plötsligt var statsminister, hon fick ju inte säga vad hon ville högt och offentligt längre, det blev svårare att umgås på ett naturligt sätt med folk så hon fick hålla sig till sina vänner, det var faktiskt nästan omänskligt.

När jag läst så långt om Göran och hans liv så lade jag ner tidningen och funderade.

Om livet blivit omänskligt för hans förra fru, hur blev det då inte för honom?

Hur kan någon människa orka med pressen en statsminister lever under?

Jag tycker naturligtvis att journalister ska granska makthavare, fattas bara annat. Men är indignationen över en promenad på Harpsund tillsammans med Anitra Steen verkligen motiverad? Får en statsminister umgås privat med en chef för ett statligt företag? I vilka rum får de vistas utan att jäv uppstår?

Och är tonläget över Perssons kåldolmar på en krog på Österlånggatan tillsammans med ledningen i Stenbeckskoncernen verkligen det rätta? Vem får en statsminister äta med, och vad och var, och vilka får i så fall inte vara med?

Jag efterlyser bara lite perspektiv.

Sedan har sju personer omkommit i rymden. Hela världen är skakad. Nasas rymdprogram ligger på is, olyckan ska utredas in och ut och fram och tillbaka. President Bush talar till nationen, hjältarna hedras med flaggor på halv stång över hela kontinenten, kondoleanser från hela världen strömmar till Washington.

Naturligtvis är det en tragedi att Columbia exploderade, men rymdfärjorna är de enda motorfordon som faktiskt omfattas av en verklig nollvision. Exakt samma minut som astronauterna omkom så dog minst lika många människor i vanliga bilar runt om på jorden. Var är kondoleanserna? Talen? De halade flaggorna?

Jag efterlyser bara lite perspektiv.

Under veckan som gått har tidningarna drivit ett korståg mot familjen som startade en svensk avdelning av Viktväktarna för trettio år sedan. I onsdags indignerades man av att flera medlemmar i samma familj arbetade i företaget, och dessutom tjänade vd:n bra. Faktum är att grundaren hade en förmögenhet som var lika stor som kvällstidningarnas chefredaktörslöner, vilken skandal!

Att tjäna pengar på att människor blir smalare och lär sig äta nyttigare är på det hela taget fullständigt förkastligt, fick vi veta. Sedan påstods TV4:s programledare vara uppmanade att banta, eftersom företaget erbjudit sina anställda att få kostråd och stöd i grupp - snacka om journalistisk hårddragning.

Självklart ska media skriva om kommersiella företag som exploaterar människors vikt och hälsa. Jag har aldrig gått med i Viktväktarna och tänker aldrig göra det, så jag försvarar dem inte.

Men när såg jag senast samma indignation över de företag som tjänar pengar på att människor blir feta och dör i hjärt- och kärlsjukdomar? Vem ställer McDonalds till svars? Coca-Cola? Billys Pan Pizza? För att inte tala om det börsnoterade tobaksbolaget Swedish Match?

Jag efterlyser, som sagt, bara lite perspektiv.

För i skuggan av alla dessa viktiga händelser så har också världens enda återstående supermakt varvat upp sig allt mer inför en förestående masslakt av människor i ett utfattigt land styrt av en galen diktator.

Liza Marklund