Storebror USA kallar oss för EU-nucker

KOLUMNISTER

Samstämmiga rapporter från USA säger att jänkarna är förbannade. Anledningen är att vi européer rullar ut stenar i vägen när de ska göra processen kort med Saddam Hussein och hans styre i Irak. De kallar oss för mesar, EU-nucker, halvdant utrustade morsgrisar, hycklande snöpingar, defaitister, yrkestvivlare och felnavlade fikusar som kräver att den fria världens ledande makt ska möta Saddams territoriella anspråk på ett fegt och ärelöst sätt.

Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld, som i intellektuell förfining kan tävla med Nixons vicepresident Spiro Agnew, har använt ännu hårdare ord för att beskriva vår ynkliga och otacksamma hållning till de amerikanska krigsplanerna. Rumsfeld reagerar när européer vägrar bete sig som USA:s lakejer, och det är inte att undra på. Fredshetsarna, Saddams medlöpare i vått och torrt, måste äntligen sättas på plats.

Bröder och systrar i fördömelsen, det är klart att vi, allesammans utom riktiga hårdingar som fp-ledaren Lars Leijonborg, har anledning att skämmas. Vi borde inte låta oss hunsas och förödmjukas av en figur som inte skulle vara någonting här i världen om han inte en gång fått kraftigt stöd av västmakterna.

Storebror säger att krig är bra och nödvändigt, att krig är bästa sättet att eliminera terrorism, och det borde räcka för att övertyga oss. Den amerikanska prestigen tål inte vilka påfrestningar som helst. Världen måste kunna lita på att USA är berett att gripa in och garantera freden varhelst den utsätts för våld eller hot om våld.

Allt tal om diplomati, förhandlingar, vapeninspektörer och FN-linje är kontraproduktivt. Det ger bara Saddam chans att gömma massförstörelsevapen som vi ännu inte hittat men som naturligtvis finns där någonstans. Tiden har runnit ut, det är dags att slå till och slå till med maximal kraft. Annars ockuperar Saddams marintrupper en vacker dag Paris, London och New York. Våra barn och barnbarn kommer inte att tacka oss för att vi försummade vår plikt att stå upp för freden och demokratin, när det verkligen gällde.

Alla vet att man inte kan bota en sjukdom genom att ensidigt angripa symptomen. Man måste söka efter sjukdomens orsak och behandla den. Irak måste därför fritas ur de främmande förtryckarnas grepp. Och Usama bin Ladins och Saddams partnerskap för död slås sönder en gång för alla.

Vi européer har två möjligheter. Antingen accepterar vi utan diskussion de krav USA och dess allierade ställt på Irak och sluter upp på deras sida i kampanjen. Eller också trotsar vi Storebror och visar vilka otacksamma fegisar och gnällmånsar vi är och alltid har varit.

Vi kan vara säkra på att Bush nöjer sig med att bomba Bagdad, Kirkuk och Basra, fängsla Saddam och medlemmarna i hans regering samt installera en regim som vet att uppföra sig korrekt framöver, en regering som levererar olja i anständig omfattning och till anständigt pris. Därefter kommer USA omedelbart att dra tillbaka sina trupper från Irak. Bushs fasta men likväl återhållsamma engagemang baseras på idealism. Han är en ärans och den goda viljans man.

Blod kommer kanske att flyta, oskyldiga människor rent av dö, men krig är ingen tebjudning och syftet med detta krig är hur som helst i grunden gott. Bush, Powell och Rumsfeld kommer personligen att sända kondoleanstelegram till dem som förlorar sina nära och kära i striderna. Herrarna har själva barn och vet hur viktiga barn kan vara för sina föräldrar.

Kära bröder och systrar i fördömelsen, jag är övertygad om att ni likaväl som jag nu inser varför USA behöver allt det stöd som USA kan få.

Det är inte rimligt att begära att USA, och USA ensamt, ska bära hela ansvaret för världsfreden på sin axlar.

Vi minns väl att USA, sedan Sovjet svarat för grovjobbet, gjorde en viktig insats i andra världskrigets slutskede?

Vi får aldrig, aldrig, aldrig slå oss till ro och glömma vad som är huvudsak och vad som är bisak.

Rolf Alsing