Det är bara att läsa på, säger min väninna Kim

KOLUMNISTER

Alla hjärtans dag. Jag får kanske ett sådant där hjärtformat kort med rosa papperstussar. Är under massproduktion på dagis.

Tydligen vill många mycket mer. Rosor och geléhjärtan. Statustävling i kafferummet: ”så ska VI fira i dag”.

Mer romantik, är det vad vi behöver?

Jag läser att 70 procent tror på kärlek vid första ögonkastet, uppgifter från en dejting-tjänst, en av många aktörer som slår mynt av människors längtan. Vidare redovisas att två av tre singeltjejer anser sig vara ”utmärkta älskarinnor”, man får gratulera.

Men kärlek då?

Eller ”relationer”, som det heter. (Önskar att det fanns ett bättre ord. Jag har en relation även med Aftonbladets chefredaktör och mammas tax.)

Sex vet vi lite om, men kärlek och ”relationer” beskrivs som antingen en hemtrevlig och väl insutten möbel, eller romantiska fenomen, oförutsägbara och häftiga, som naturkatastrofer: de drabbar oss, men kan storma över. Och hur rår man på vädrets makter?

Jag tror inte ens svenskarna lider av brist på romantik. Vi är övergödda intill dumhet.

Jag har inte kommit på detta själv. Det är min vän Kim som tjatar. Hon slutade stryka väninnorna medhårs när de begrät sina äktenskap och hon ifrågasatte deras analys att felen låg hos partnern, kunde därför inte åtgärdas, himla synd.

Själv läste hon metodiskt hyllmeter om kärlek: svenska sociologer, amerikanska kvacksalvare, tyska filosofer – rubbet.

Hon fann att kärlek inte är hokus-pokus. Skilsmässor är inga mysterier. Orsakssambanden – som könsroller och omogna bekräftelsebehov – är väl utredda. Lösningarna – självkännedom, förhandlingsvilja, med mera – är inte ouppnåeliga.

Man kan läsa på, lära sig.

Nej, jag har inte läst dessa böcker. Jag värjer mig och krånglar och letar ursäkter; böckerna är tramsiga, illa skrivna... inte har jag tid och det är så mycket man måste: raka benen, träna magmusklerna, arbeta och sopsortera... kom inte och säg ”jobba med sin relation” för det verkar så TRÅKIGT och jag har ju redan läst till leda allt detta i Amelia och ursäkta, visst finns även MAGIN?

Men jag tvingas även ge henne rätt. Jag kan inte finna hela sanningen om mig själv i en bok. Men vadan denna handfallenhet, förändringsskräck, känslor av pinsamhet inför det faktum att kärlek går att förstå sig på?

Hellre än att avslöjas som begripliga sticker vi huvudet i sanden. Hellre låtsas vi att kärleken endast är privat, hormonstyrd, irrationell. Därmed enkel att förpacka förföriskt i kommersiella syften.

Vi skulle kunna vara lite mer nyfikna. Lite, lite mer ambitiösa. Vi skulle åtminstone kunna ge barnen grundkursen om könsroller och praktiska fakta om kärlekens överlevnadsvillkor.

Men vi föredrar att fira Alla hjärtans dag.

Kerstin Weigl