Lär er krigets läxa: lita inte på myndigheterna

KOLUMNISTER

Ett hundratal små kinesiska tanter gör kinesisk morgongymnastik på Washington Square, när jag går förbi, på väg till ett av de slitna, urcharmiga italienska kaféerna i North Beach, där jag varje morgon dricker megastor cappuccino, äter bagel med creem cheese eller läser San Francisco Chronicle och New York Times.

Från jukeboxen skrålar italienska operor och hit kommer varje morgon samma "stammisar", äter frukost, läser tidningarna, diskuterar. Denna morgon, liksom alla de andra sedan jag kom hit på besök, varnar media för "Orange Alert", den näst högsta terrorvarningen, bara en nivå under den röda, då en terrorattack anses vara omedelbart förestående.

Ingen av kafégästerna verkar nervösa över detta orangea tillstånd som myndigheterna varje dag högtidligt proklamerar att de befinner sig i. Nej, i det liberala San Francisco, med sin historia av radikala politiska och kulturella rörelser, verkar folk i allmänhet mer upprörda över sin presidents krigsplaner än över terrorhot.

Jag frågar kvinnan bredvid mig - som just avslutat sin tidningsläsning och tagit upp en sliten bok om irrationalitet hos de antika grekerna - hur hon förhåller sig till den orangea varningen. Hon rycker på axlarna, ser besvärad ut och säger att hon inte riktigt litar på myndigheterna. Kanske är terrorhotet verkligt, kanske är det en manipulation för att göra folk rädda och därmed mer krigsbenägna? Hon finner oförmågan att lita på den egna regeringen mer hotande än terrorhotet.

Det var i förra veckan som Bushadministrationen uppmanade allmänheten att förbereda sig för en kemisk, biologisk eller kärnvapenattack. Varje hushåll rekommenderades att göra i ordning utrustning för alarmberedskap: transistorradio, batterier, konserver, mineralvatten etc och så de speciella tillbehören för biologisk och kemisk krigföring - plastskynken och tejp. Rekommendationerna har kritiserats av demokraterna som menar att administrationen i stället för löjliga varningar måste investera miljontals dollar i program för säkerhet på hemmafronten. Själv är jag ett gammalt proffs på plastskynken, tejp och gasmasker, eftersom jag råkade befinna mig i Israel förra gången det begav sig.

Då hotade samme Saddam att sända missiler mot Israel och eftersom man befarade att de skulle spetsas med kemiska vapen, uppmanades medborgarna att inte uppsöka det i Israel väl utbyggda nätet av skyddsrum, utan just plasta in sig hermetiskt i ett rum hemma i bostaden. Varje medborgare tilldelades även en gasmask (i USA får man köpa dem själv!) och en spruta med atropin som man skulle använda om man utsatts för attack. En hel nation gick in i denna psykos, påhejad av myndigheterna, alarmberedskapen och katastrofhotet kröp in i varje hem, i varje kylskåp, där maten förseglades på ett speciellt vis.

När det hela var över och den israeliska riksrevisionen undersökte hur myndigheterna hanterat hemmafronten, fann man att en majoritet av de gasmasker som delats ut inte skulle ha skyddat vid en kemisk attack (Saddam sände den gången missiler mot Israel, men endast konventionella) och att det hade varit säkrare och bättre om befolkningen uppsökt de gamla hederliga skyddsrummen vid attackerna.

Det var under Kuwaitkrigen som jag lärde mig en läxa jag aldrig har glömt: Lita inte på myndigheterna, ty de vet icke vad de gör!

När det gäller okonventionella vapen - kemiska, biologiska och kärnvapen - finns det ingen människa på jorden som vet vad som kommer att ske och hur man ska handskas med situationen. De som försöker intala oss annat är bara manipulativa. Det finns endast ett sätt att skydda sig mot dessa vapen: att avskaffa dem. Samt deras "civila" kusiner: kärnkraften, livsfarlig kemisk industri etc.

Den som inte tror mig, kan ju tro på myndigheterna. Och känna sig lika lurad, uppgiven och rädd som jag kände mig den dagen, jag kastade våra gasmasker och plastskynken i soptunnan i Jerusalem.

Anita Goldman