Krigshetsaren Oprah ställer inga motfrågor

KOLUMNISTER

Jaha, så är man en illusion fattigare. Det var i tisdags: två män hos Oprah Winfrey berättade om varför USA måste försvara sig. För i Irak äter Saddam bebisar till frukost och bara som aptitretare och snart öppnar han kranen till sin gifttank och vi skrumpnar alla till små lila grodor att stoppa i hans buskiga gap, GLUFS.

Det var andemeningen.

- Saddam har anställda våldtäktsmän, sa en sorgsen irakisk flykting.

Oprah nickade sakta.

Jag satt lugnt kvar, i väntan på motfrågor, nyanser, komplikationer.

Och blev sittande.

Publiken föll in i samtalet:

- Vi måste anfalla snabbt!

- Regeringen måste skydda oss!

Oprahs nickande huvud. Min isande insikt. Det var bara för osannolikt.

Oprah, krigshetsare?

Jajamän. Det var vad som rullades upp inför mina klentrogna ögon. En kvinna ur publikens försiktiga kommentar: "Ja, jag vet inte, men är det verkligen värre NU i Irak och ska vi inte koncentrera oss på att jaga terroristerna som anföll elfte september ...?"

Oprahs grimas var talande ("snacka inte skit dumma kossa"), och hennes vridning mot de manliga experterna: "Vad säger ni, vill irakiska folket bli befriat?"

Och någonstans där sprack min illusion om Oprah, i en stor suck. Puh! Kändes ungefär som att spy baklänges.

Idoler har jag inga, är lite för gammal för det, men jag har varit en oblyg Oprah-fan. När jag senast var barnledig gick jag ner mig ordentligt i ett svårt beroende. Vad en kvinna med spyfläckar på tröjan vill höra är nämligen att hon har en själ: "Remember your spirit."

Lev ditt liv! Lyssna till din själ!

Hon gjorde underhållning av Livets mening, och jag gillade det. Jag gillade henne så mycket att jag svalde anrättningen, trots att sockret knastrade i tänderna, trots fokuseringen på kärnfamiljens fröjder och trots ett lätt slipprigt religiöst anslag.

Hemligheten med Oprah är dels den förföriska tanken att hon är en vanlig tjej, self-made, som har skapat sig själv mot alla odds. Men lika mycket att hon inte är perfekt.

Oprah är inte nöjd med sig själv, inte jag heller, och Oprah tror på förändring, att de flesta av oss är större än vad vi gör oss. Att kvinnor ska ge fan i att behaga andra före sig själva.

Men jag hade inte fattat.

Jag hade inte förstått att det Oprah framför allt står för är den amerikanska välbeställda medelklassens arrogans och oförmåga att tänka en enda komplicerad tanke kring krig och fred.

Jag hade inte hajat hur starka känslorna är i USA och hur skickligt propagandamaskinen drar nytta av dem.

Jag blev en illusion fattigare.

Illusioner gör oss blinda och döva för realiteter. De är hinder för utveckling. Så varför känns det ändå inte som att jag endast är att gratulera?

Kerstin Weigl