Politik är att vilja - eller att sälja

KOLUMNISTER

Jag mötte en gammal vän som frågade: "Tror du de är intresserade av politik, egentligen?"

Frågan tycktes mig skandalös, och det där egentligen-tillägget rent utmanande skamligt, men jag höll god min och sa att Persson och flera av hans ministrar naturligtvis är engagerade i politiken. De vill förändra och förbättra Sverige, fast verkligheten spjärnar emot och borgarpressen gnölar. Några kanske knäar under det tunga ansvar som lagts på deras axlar, men de biter ihop och pinnar på i alla fall. De har ett uppdrag.

"Ja, men vet de om det? Och förstår de uppdragets innebörd, att de inte bara ska lyssna och anpassa utan att de också och framför allt ska övertyga och leda?"

Vad i all världen ska man ta sig till med en sådan vän? Ska jag verkligen behöva berätta att 2003 inte är 1968?

Det är möjligt att politik en gång var att vilja och vilja gå vidare. I dag är politik snarare att sälja marknadsorienterade lösningar. Det gäller, om jag förstått saken rätt men det har jag nog inte, att övertala väljarna om att vad Sverige behöver är en väl fungerande - kapitalism.

Att vara ledande politiker är förresten ingen dans på rosor. Att vara statsråd är ett ensamt jobb, ett isolerat och isolerande slit. Varenda dag får statsråden läsa på Dagens Nyheters ledarsida att de är idioter som utan kunskaper och rättvisande kompass lallar omkring i stan.

Folkets kärlek och motståndarnas sympati får de först när de tagit ned skylten för gott. Ingen politiker är så bra som en död politiker, det vet alla.

Intresset finns hos dem utan tvivel. Hur är det med förmågan?

En huvudregel för dem som vet att de kan hamna i regeringen är att inte lova mer än de säkert kan hålla. Tryggast är, som Göran Persson demonstrerade i Björknäs i somras, att inte lova någonting som ökar utgifterna, inte ett dugg.

Och om man för att hålla opinionssiffror och valarbetarnas humör uppe ändå måste ställa ut löften så gäller det att förse löftena med tänjbara villkor, till exempel "om statsfinanserna så tillåter" eller "om inget helt oförutsett inträffar". När valfebern lättat och tvingande ekonomiska skäl sen gör sig gällande kan man hänvisa att något gått på tok i svensk eller internationell ekonomi och vänta ett eller annat år med att infria löftena. Då håller sig Robinson-Martin, TV 3-profilen Linda Nyberg och LO sig någorlunda lugna, och då blir det heller ingen svekdebatt.

Av bråket om det höjda taket i föräldraförsäkringen att döma finns det anledning att påminna om detta.

En annan huvudregel är att hellre ta en stor strid, om strid är ofrånkomlig, och undvika svängningar och stegvisa reträtter än att utkämpa många små strider som kräver reträtt på reträtt och besked, kontrabesked och kontrakontrabesked.

"Det är bättre att rycka av plåstret snabbt och med en gång", som Olof Palme brukade säga när det krävdes mod i olika beslutssituationer.

Även denna regel har åsidosatts - och detta till råga på allt redan innan man börjat förhandla med vännerna i miljöpartiet och vänsterpartiet.

En tredje regel är att regeringschefen ska vara informerad om allt viktigt som är på gång men inte lägga sig i alla beslut. Han ska regera i stort. Fackministrarna måste ha ett avgörande inflytande över sina områden. Bara då kan de ta och avkrävas fullt ansvar.

Mediernas bild är illavarslande. Den säger att chefen nu direkt eller indirekt är inne och självsvåldigt rotar i det mesta, fast utan alltid att vara nöjaktigt informerad.

Hur det förhåller sig med allt detta vet jag inte, om sanningen ska fram. Jag redogör bara för några av toppolitikens grundregler, vad som ger politiken inte bara liv och glans utan också fasthet och konsekvens. Jag gör det utifrån teoretiska insikter. Praktisk erfarenhet av politiskt arbete har jag inte i nämnvärd utsträckning, det vill jag påpeka, innan någon annan gör det.

Rolf Alsing