Alla dessa människor i min skrivbordslåda

KOLUMNISTER

Vad är detta, något faller ur min låda. En kortklippt tonårsflicka med fyllig mun. Jag har känt henne.

Tanken kliar, av något besvärande.

I många små plastpåsar i min garderob hemma ligger mitt bortglömda liv i drivor. Jag får syn på det då och då. Stänger så snabbt. Det är för mycket, det är lönlöst.

Jag har för mycket länge sedan glömt. Vem är den svarte mannen som håller min 17-åriga armbåge? Vi går nerför en trappa.

Många runda ponnyhästar finns där. Oräkneliga stränder. Lika många bilder av min man som håller ett glas öl, men var? Grekland, Skanör, Tasmanien?

Små bitar information har jag kvar på lager, men lösryckta och utan sammanhang, otillräckliga som identifiering. Jag kommer inte längre än till "fransyskan som fick solsting" eller "vaktmästaren med cp-skadad flickvän".

Jag får aldrig veta.

Fast de en gång betytt något för mig, tillräckligt mycket för att jag skulle lyfta min kamera.

Många gånger har de åkt ut. Alltid har de stuvats tillbaka med häftiga rörelser och som det fallit sig. De simmar numera i samma röra: scouter, skidåkare, grekiska dansare, mina nu avlidna strävhårstaxar.

Men jag slänger dem inte. De får ligga kvar, dessa arma människor, biroller i mitt liv.

Jag vågar inte tänka på vad en psykoanalytiker skulle säga om detta nästan tvångsmässiga undanstoppande av ett förflutet.

Och vad säger bilderna?

Aldrig arbetar jag, eller bäddar sängar.

Alltid är det sommar.

Det är sommarbilderna som bär de starka känslorna. Fast jag inte kan redogöra för detaljerna, men de känns, ibland som minnen.

Minnen jag kan styra lite som jag vill. Om de är från sommaren, vill säga. Då allt är lite vackrare.

Vad sägs om sommaren 2002, Bosse Ringholm, en underbar torsdag i augusti, vallöfte: mer pengar till föräldralediga inom ett år! Du bar gul skjorta, solbränna, på trappan till Harpsund.

Jag ser bilden framför mig i ett album, under rubriken: "Jag och Göran, valrörelse, tre dagar före min 60-årsdag".

Självbiografier ska förstås misstros.

Lars Werner har under decennier talat om att han har garaget fullt av material i stora kartonger, han ska när som helst börja sortera och sätta igång - tror ni han kommer göra det?

Thage G Peterson har naturligtvis kommit loss, och har inte glömt ett ord en enda medarbetare yppat.

Vem vill ni vara?

Det blir ingen självbiografi, men man kan väl ha lite respekt för sina minnen, ja, bortglömda minnen då. Hur den fylliga munnen kom till min skrivbordslåda i Aftonbladet får jag aldrig veta, av egen kraft kanske, vad vet jag. Hon gav mig sin bild för minst 30 år sedan och vad hon vill mig nu vet jag inte men något var det, och ett namn dök upp. Hon heter Sonja.