Varför fjantar vi med en kvinnodag?

KOLUMNISTER

I dag är stora alibidagen.

I morgon är det 8 mars, och dagen före, alltså idag, är alla män på alla Sveriges redaktioner sysselsatta med att riva sig i huvudet för att hitta något kvinnligt att skriva om.

Under alla mina år som anställd på olika redaktioner har jag ägnat denna dag åt att lyssna på diskussionerna på avstånd. Framemot tretiden brukar männen bli desperata av idétorka, och då ropar de på mig och några av de andra brudarna.

– Vad ska vi skriva om i morgon?

Vid ett tillfälle fick jag följande uppdrag:

Ett av Sveriges mest populära programledarpar, en man och en kvinna som ledde samma program från samma soffa, uppgavs ha en väldigt stor löneskillnad.

Mannen påstods ha 32 000 kronor i månaden, kvinnan bara 21 000 i månaden.

– Det är ju otroligt orättvist, sa en av de manliga redaktionsledarna upprört.

– Ja, instämde en annan manlig redaktionsledare, som för övrigt hade exakt likadan filtkavaj som den förste. Hon borde ju ha åtminstone 27 000, eller kanske till och med 28 000.

– Varför ska hon inte ha 32 000? sa jag och bägge männen tittade på mig med kränkta ögon.

Här hade de bjudit till och indignerats över en kvinnlig orättvisa, och så hade jag mage att ifrågasätta dem i alla fall!

Ett annat år skulle jag, inför 8 mars, få skriva en hel bilaga med bara kvinnliga saker. Jag skulle få utforma den själv efter mitt eget kvinnliga huvud och intervjua de kvinnor jag ville.

Så blev det naturligtvis inte.

Männen i redaktionsledningen tyckte att jag valde för kvinnliga kvinnor och för kvinnliga ämnen. Det fanns en risk att jag inte uppfattades som tillräckligt objektiv, tyckte man, eftersom jag faktiskt själv var kvinna och kunde uppfattas att skriva i egen sak.

– Tacka fan för att jag skriver i egen sak, sa jag. Vad trodde ni?

Så småningom blev det en bilaga, mycket reviderad, och i min redaktörsspalt skrev jag:

Det är tur att det finns en internationell kvinnodag. Annars hade det här blivit en bilaga om grävskopor.

Spalten ströks i sista stund, kan jag berätta.

Tja, så där har jag hållit på. Varit bråkig och obekväm och skrattat för högt och sprungit för fort i trappor. De senare punkterna har faktiskt diskuterats som en facklig fråga på en av mina tidigare arbetsplatser.

Men en sak har jag i alla fall lyckats med, och det har fått mig att förundras än mer när jag läst Aftonbladets satsning ”100 procent” de senaste dagarna.

Jag har alltid haft lika bra betalt som männen jag har arbetat med, ofta mer. Efter varje barnledighet har jag blivit befordrad och fått påökt.

Jag vet att det är väldigt ovanligt, och varje gång jag påminns om det blir jag lika arg.

För några veckor sedan satt jag på en middag bredvid en manlig jurist med egen byrå. Han anställde helst kvinnor, sa han, för de var noggrannare och mer ambitiösa än manliga jurister.

Men när det gällde delägarskap och befordran var det fortfarande männen som kom i fråga, och han var rejält bekymrad över det.

– Problemet kommer när kvinnorna får barn, sa han. Då flyttas deras fokus från jobbet till barnet och de kommer aldrig in i matchen igen. Det kan visserligen inträffa med männen också, men inte alls i samma utsträckning.

Jag tänkte på detta när jag nyligen läste om en känd journalist som gått bort. Han hade varit mycket framgångsrik i sitt arbete, rest över hela världen, varit ordförande i tunga föreningar, skrivit flera böcker och hade många barn.

Min reaktion när jag läste hans runa var förmodligen mycket kvinnlig: Det är väl ingen konst om man har full marktjänst.

Och så läser jag i en Sifo-undersökning som gjorts på Aftonbladets uppdrag att 86 procent av alla kvinnor inte vill att deras män ska dela på barnledigheten. De abdikerar självmant från arbetslivet och väljer att koncentrera sig på vård av barn och frisk man i hemmet.

Okej, tänker jag då.

Vad gnäller vi om, egentligen?

Och varför håller vi på och fjantar med en internationell kvinnodag?

Liza Marklund