Fåfänga försök att förklara underverk

KOLUMNISTER

"Aftonbladet granskar sanningen bakom 6 av Bibelns mirakel" var rubriken på en stor artikel i vår tidning nyligen. "Experter" på underverk svarade på frågor och en för mig okänd tv-kändis vid namn Pettersson fotograferades på något mirakulöst sätt gående på vatten.

Jungfrufödseln, förvandlingen av vatten till vin, helbrägdagörelsen, berättelsen om fem kornbröd och två fiskar, Jesus på vattnet samt uppståndelsen diskuterades av några naturvetare.

Viktiga legender

De gjorde heroiska försök att få någon mening i dessa historier men alltsamman utmynnade i vetenskapliga krumelurer.

Själva frågan bygger på ett missförstånd. Om dessa egendomliga prestationer var underverk så kan de ju inte förklaras vetenskapligt. Själva poängen är att mirakel strider mot naturlagarna och skulle någon verkligen förklara dem naturligt så upphör de att vara underverk.

Liknande historier finns för övrigt i många religioner.

Ändå är ämnet och vinklingen inte ointressant. Då och då blossar debatter upp som gäller om till synes absurda påståenden är sanna eller om man ska ta till symboliska eller mystiska förklaringar. Religiösa legender är en viktig del av vår kulturhistoria.

Ett plågsamt gammalt problem som påstås vara aktuellt än i dag gäller hur en allsmäktig och god Gud kan tillåta så mycket ondska och jävelskap. Svaret är enkelt: det finns naturligtvis ingen sådan Gud.

Var fanns Gud 11/9?

För någon tid sedan ställdes i en katolsk tidskrift frågan hur Gud kunde tillåta terrordåden den 11 september. En klipsk teolog svarade att Gud manifesterade sig i räddningsmanskapet, ett svar som visar hur snurrig själva frågan kan bli.

1949 publicerade filosofiprofessorn Ingemar Hedenius boken Tro och vetande, som skakade om kyrklighet och kristenhet i Sverige. Han hävdade den uppseendeväckande tesen att man inte bör tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att hålla för sant.

Teologerna har inte hämtat sig från den smällen. Under senare tid har en rad skrifter kommit ut som försöker vederlägga gamle Hedenius. Jag har läst en av dem, delvis apologetisk, alltså försvar för tron.

Hedenius spelade stor roll för mig som gymnasist och sedan läste jag också klassiska kritiker, Voltaire, Schopenhauer, Hjalmar Söderberg, Bertrand Russell med flera.

Nonsens av religiös tro

Upplysningstidens så kallade deister försökte sig på ett knep som gick ut på att Gud skapat världen och sedan låter den fungera enligt naturlagar, som när en urmakare tillverkar en klocka. T S Eliot, som var kristen, tyckte att det var egendomligt att tro på en Gud som visserligen var skapare men sedan inte hade något särskilt att göra.

Försök görs ofta att bevisa kristen tro med naturvetenskapliga metoder, särskilt astronomi eller dess spekulativa kusin kosmologi. Det är dömt att misslyckas och oklokt för de troende, för då måste de ju diskutera argument för och emot, vilket gör nonsens av religiös tro.

Det visste Wittgenstein. Kan du tänka dig Augustinus diskutera om Guds existens är sannolik? undrade han.

"Gud tror inte på mig", skriver den litauiske poeten Parulskis. Jag började tvivla i småskolan. Men jag vet inte om jag är ateist eller ens agnostiker, en person som menar att kunskap om Gud saknas.

Dribblar med tolkningar

Jag vet helt enkelt inte vad man talar om vare sig man säger sig tro eller inte tro på Gud. Det kan ju inte vara en gammal gubbe någonstans och ändå tycks det vara någon man kan prata med. Hur vet vi att två människor menar samma sak när de säger att de tror på Gud? undrade Wittgenstein.

Religion kan inte vara bokstavstro. Ändå är jag misstänksam mot ärkebiskopen och teologer som dribblar med diverse tolkningar för att komma undan våra sanningsfrågor.

Kanske är det religiösa perspektivet, för att åter citera Wittgenstein, förundran över vår exiastens, ny förundran varje dag.

Det väsentliga i dagens värld är att motverka religiös, politisk fundamentalism och fanatism, i alla religioner. Jag ogillar föreställningen att alla religioner utom en är falska.

Gunnar Fredriksson