Kompisarna är viktiga för Cowboy-George

Yiii-haaa!

KOLUMNISTER

The Trigger Happy Cowboy i Vita huset har gått loss, och han gjorde det på egen hand.

Som en äkta Lone Ranger rider han mot solnedgången och lämnar FN och världssamfundet bakom sig. Bara de allra trognaste vapendragarna är med honom, de riktiga polarna, grabbarna i vått och torrt. Ett litet tufsigt, udda gäng som med varierande vapen och skicklighet följer the Big Guy mot horisonten.

Jag undrar om The Cowboy känner sig ensam. Om han tycker sig vara missförstådd och orättvist behandlad av alla fegisar.

In i det sista försökte han faktiskt få fler av sina kompisar med upp på hästryggen. Förra torsdagen ringde han exempelvis upp Norges statsminister Kjell Magne Bondevik i ett sista övertalningsförsök. Klockan var halv nio på kvällen när statsminister Bondevik tog telefonen och hade den karaktäristiska rösten i andra änden som sa:

– Hej, det är George.

Han sa faktiskt så. Jag träffade Bondevik i fredags och han berättade det.

Den ensamma cowboyen

är en grabb som alla andra. Han heter George och gillar att småprata lite med sina kompisar innan han tar upp the real stuff, the heavy shit, de stora frågorna.

Norge har ungefär samma inställning som Sverige i frågan om kriget mot Irak, det vill säga, man är med om FN är det. Det fick den amerikanske ambassadören i Oslo John Doyle Ong att ta till storsläggan i förra veckan. I ett tv-uttalande påpekade han att USA minsann alltid hade stöttat Norge så fort det behövts, alltid alltid alltid hade man kommit till Norges räddning och titta hur de belönades! Är man vänner så är man, och då stöttar man varandra. Annars är man inte vänner längre.

The Cowboy tog upp det här med vänskap med statsminister Bondevik.

Det där som ambassadören sa var inte så illa menat, sa The Cowboy där i telefonen. USA och Norge kunde visst vara kompisar ändå. Kompisar behöver inte alltid hålla med varandra, de kan tycka olika och vara polare i alla fall.

Han var alltså mer verserad än i sina John Wayne-inspirerade tv-tal.

Kjell Magne Bondevik svarade att Norge inte ändrat sig, trots hotet att förlora USA som vän. Bondevik tyckte att krig var en sista utväg, sa han, och sedan småpratade George och Kjell lite mer och efter ungefär 20 minuter lade de på för George skulle slå en signal till Polens president också.

Kompisar måste ändå betyda en hel del för The Cowboy.

Familjen bin Ladin är exempelvis några av dem. De var med och finansierade George Bushs allra första oljebolag, Arbusto.

Tänk, vilka spratt slumpen kan spela!

Och tänk vilken slump

att The Cowboy alls fick sätta sig upp på hästen.

I november 2000 stod jag och min man utanför vallokalen i West Palm Beach i Florida och såg pensionärerna stappla in och för att rösta.

- Titta på dem, sa vi till varandra, där går de som avgör USA:s framtid.

Det var tur att vi inte visste hur rätt vi hade. Då hade vi nog plockat ner skyltarna som pekade ut ingången och flyttat den till skolmatsalen neråt gatan i stället.

Tre hundra pensionärer i West Palm Beach kryssade fel på sina valsedlar, vilket innebar att demokraternas utrikesexpert Al Gore förlorade presidentvalet. I stället vann alltså The Cowboy, killen som innehar amerikanskt världsrekord i att avrätta sina egen befolkning. Nu har han fått ett mycket större territorium att mörda på, och oh boy, om han tar chansen!

Och medan bomberna regnar över Bagdad skriver George Bush in sig i världshistorien.

Bernt Hagtvet, professor i statsvetenskap vid Oslo universitet, tror att The Cowboy kommer att bli ihågkommen som en av de riktigt stora amerikanska presidenterna. En frihetskämpe som stod för tapperhet och mod mot ondskan i världen.

– I den djupaste mellanvästern, i John Wayne-land där Bush har sina väljare och sin förankring, där kommer han för evigt att bli ihågkommen som stor och handlingskraftig.

I den mylla där Hollywoodlegender gror och skördas, där växer alltså vår cowboys eftermäle mot oanade höjder, galoppeti galoppeti galopp.

Yii-haa, everybody.

Liza Marklund