Så länge USA stöder Israel blir det inte bra

KOLUMNISTER

Striden står om Basra, Iraks näst största stad, i regionen där de bibliska floderna Eufrat och Tigris rinner ut. Här utanför låg Sinbad Sjöfararens ö, varom det berättades i Tusen och en natt för den undersköna prinsessan Scheherazade.

Den rika arabiska kulturen har olyckligtvis blomstrat i områden där det finns olja.

Under flera århundraden dominerades nuvarande Irak av turkarna, det ottomanska väldet. Då härjade de kristna här och många har undrat om president Bush visste vad han talade om när han efter den 11 september sa att nu stundar ett "korståg" mot "ondskan".

Araber och andra muslimer har hört talet om "befrielse" förr. President Bush och hans talskrivare upprepar till exempel vad brittiska militärer sa 1917 om hur de kom till området som "befriare" för att bringa "fred och välstånd".

Åhörarna visste mycket väl att det handlade om olja och hegemoni, kolonial makt över regionen. När engelsmän och fransmän, segrare i första världskriget, efter det turkiska väldets fall drog gränser och delade upp Mellanöstern talade de om att sprida "civilisation" till okristna, ociviliserade folk.

Nu återkommer liknande idéer sedan en amerikanska statsvetare för några år sedan skrev en populär bok om "civilisationernas krig".

Hur mycket retorik om frihet och demokrati som de krigförande västmakterna än sprider så vet araber och muslimer av lång erfarenhet vad västmakterna gjort i den här regionen under mer än tusen år.

Och det är nog också sådana insikter som gör att krigsprotesterna i västvärlden är så omfattande.

I amerikansk propaganda jämförs Irak-kriget med andra världskriget, då Tyskland, som det heter, bombades till demokrati. Men det fanns en demokratisk bakgrund i mellankrigstidens Tyskland, USA var intresserat av samverkan med ett någorlunda enat marknadsekonomiskt Europa, Marshallhjälpen sattes in och alltsamman stämde med en välmotiverad anti-kommunistisk strategi.

Att USA, som stöder den despotiska familjemonarkin i Saudiarabien, militärdiktaturen i Pakistan och det israeliska förtrycket mot palestinierna, skulle stå för demokrati i Mellanöstern är en svårsåld tanke i regionen. Ändå är detta de amerikanska ledarnas med patriotisk berusning och förkrossande vapenmakt proklamerade slagord.

Historiska paralleller är notoriskt riskabla.

Än värre blir jämförelsen om demokrati verkligen kunde genomföras i auktoritära arabländer. Följden skulle troligen bli segrar för islamister och USA-hatare, så ett sådant experiment aktar sig nog amerikanerna för.

Det blir aldrig någon positiv utveckling så länge USA stöder Israels ockupation och apartheidpolitik gentemot palestinierna. Att palestinierna sedan Israel bildades 1948 fått bära bördan av européernas judeförföljelser är den mest centrala frågan när det gäller relationerna mellan den muslimska världen och väst.

Få i USA tycks, märkligt nog, förstå vad fördrivandet av ett par miljoner palestinier från deras hemland och därefter förödmjukelser dagligen under decennier har för betydelse.

Israel bryter ständigt mot internationella avtal och är välrustat med massförstörelsevapen.

Länge stödde USA militanta islamister, till exempel när de behövdes i kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan. Men det blev pinsamt när det upptäcktes att (enligt uppgift) 15 av de 19 terroristerna från 11 september var från Saudiarabien och att terrorister med bin Ladin i spetsen tycks få skydd i Pakistan, båda staterna mer eller mindre USA-allierade.

Följden har blivit att USA inte längre litar på saudierna, världens största oljeproducent, så då gäller det att bemäktiga sig Irak, världens näst största.

Ett inflytelserikt helt igenom demokratiskt Europa, drömmen från slutet av andra världskriget, kunde bli en motvikt mot oljedirektörerna och vapenfabrikörerna under den frälste amerikanske presidenten.

Jag har svårt att tro att Gud har sänt Bush och Rumsfeld för att frälsa världen från ondskan.

Gunnar Fredriksson