Att inte kunna få barn är en oförutsägbar livskris

KOLUMNISTER

Jag var beredd att göra allt, strålar Rekordmamman. Som hon kallas. 58 år gammal och nybliven tvillingmor. Hon undrar: "Vad har min ålder med detta att göra?"

Jag har haft tidningen med hennes bild uppslagen bredvid mig på skrivbordet under flera veckor. I likhet med tusentals andra svenska kvinnor, tror jag. Vi som vistats i äggkläckningsmaskinen. Vi som hissats uppåt och neråt i hormonstormar.

Mest neråt.

Nu tittar vi på bilden med känslor av skräck, avund och fascination. Ser hon inte ändå väldigt gammal ut? Herregud, 58 år.

Varför skulle hon lyckas, och inte jag?

En kvinna på 58 har inte längre några ägg, inga livsdugliga.

Vad det handlar om är att en doktor på Cypern har fått tag på ägg från en yngre och rasande fertil och satt in dem i en äldre kropp som hormonbehandlats till det stora självbedrägeriet: att den kan bli gravid. Fostren klamrade sig fast, överlevde den åldrande kvinnokroppens svåra blödningar och plockades ut efter 33 veckor.

Rekordmamman från Karlskoga förstår inte uppståndelsen, säger hon: "Jag känner mig som 25."

Ja, kära nån.

Det är lite absurt. Det är inte särskilt relevant, ingen seriös läkare vill göra bebismamma av en pensionär. Inte i Sverige.

Men barnlängtan går så lätt överstyr och bilden ... den är som knark för en IVF-missbrukare.

Å, jag har mött så många. Kvinnor som gjort sex och elva IVF, så kallade prov-rörsbefruktningar. Det finns alltid en chans till.

Bara en gång till.

Jag har själv legat där och värpt och tänkt: Gode Gud, vad är tricket? Om jag masserar fotsulorna, tänker goda tankar, byter läkare, börjar meditera " jag gör vad som helst!

Bara en gång till.

Gränserna för IVF är inte längre så mycket medicinska, som ekonomiska och känslomässiga.

Gränsen, den måste vi sätta själva. Så gott vi förmår. Efter bästa förmåga och mitt i en kris måste vi.

"Jag gav inte upp", säger den nyblivna tvillingmamman från Karlskoga. Jag måste lyckönska henne, vad annars.

Men känner mig så sorgsen.

För livet är inte inrättat så att det "aldrig är för sent". Det är en fet lögn att allting ordnar sig "om man inte ger upp". Det är inte så att trägen vinner och de andra veka fattiglapparna får skylla sig själva.

Det vet vi som kravlat oss över på andra sidan.

Jag känner ännu stor ömhet för de andra, mina medsystrar i infertilitetens jämmerdal. Som ännu inte nått sin gräns.

Barnlängtan är starka krafter. Man simmar runt i en segdragen och oförutsägbar livskris. Sorgen gäller ju ett barn som aldrig fanns, utom i en längtan. Och när ska man börja sörja, med tanke på att detta barn kanske, kanske fortfarande kan födas?

Med lite hjälp av en samvetslös och förmodat stenrik läkare på Cypern.

Kerstin Weigl