Kvinnornas ridsport – kommenterad av män

KOLUMNISTER

Ryttmästaren togs ur tjänst 1972, men det kan man inte tro. Jag minns honom som igår. När ryttmästaren kom tystnade vi tjejer och sträckte på ryggen. Över stallgården brukade han komma klivande i kort rock, ett argt litet ansikte, blond lugg i pannan, ingen hjälm. Jag blev torr i munnen.

Sedan red vi sammanbitna.

Det var 30 år sedan, men det kan man inte tro. Inte när jag slår på teven för att se de spännande hästtävlingarna i Göteborg och ser vem som kommenterar. Då kan man tro att ridning fortfarande är något manligt, militärt, strängt och lite konstigt.

Publiken är som alltid fantastisk: ung, kunnig, jublande entusiastisk.

Och vad får vi i teve?

Två äldre män, en journalist och en expert. Som mumlar osammanhängande obegripligheter.

Jag skriker ut mina frågor hemma: Varför rev ekipaget just där? Vad hände med hästen som vägrade?

Det är märkvärdigt så lite jag får veta. För när det handlar om ridsport har inga högbegåvade sportreportrar eller brinnande pedagoger lyckats ta sig in i tevestudion.

Där sitter ryttmästaren himself och är myndig. Ja, han var förstås inte ryttmästare ens då. Ryttmästaren var en (nu borttagen) officersbeteckning vid kavalleriet.

Men jag har alltid tänkt på ridhuschefen som ryttmästaren. Det var så inrättat i stallet där jag vistades att han undervisade elitgruppen där tonåriga hästägare red. Även de av oss i det vanliga ponnyproletariatet, som bara ridit lektionshästar men hade en gnutta begåvning, kunde avancera dit.

Framförallt gjorde vi allt som kunde verka skräckinjagande, som terrängritt med stockhinder i nerförsbacke. Vi skulle härdas, agnar skulle sållas från vetet. Den som blev avkastad fick sitta av medan ryttmästaren svingade sig upp och red skiten ur hästen.

Jag tror inte att ridundervisning längre kretsar kring fruktan eller förödmjukelsens härdande verkan. Jag vet bestämt att sporten utvecklats. Framförallt är den stor – endast fotboll är större. Den är folksport utövad av många unga kvinnor.

Och kommenterad av äldre män.

Jag kan höra det tafatta snacket: ja, vi kanske skulle ha något om de där kusarna, brukar dra mycket folk? Jaja, vi ringer den där killen, han tycker det är kul att vara med.

Ridsport brukar skildras gulligt eller fräsigt. Sällan kunnigt, initierat, entusiasmerande. Jämför uppställningen vid ett skid-EM eller en friidrottsgala.

Det första reportaget om Malin Baryard jag såg handlade om – hennes pappa. Han väljer hennes hästar, fick jag veta. Och hur? Vilka hästar? Varför?

Malin själv red förbi i en kort sekvens – klädd i underkläder, ett hyss hon gjorde för många år sedan.

Våra livs ryttmästare är fortfarande i kontroll. Och vi skumpar på, raka i ryggen. Hur länge till?

Kerstin Weigl