Vem kan man lita på i krigs- rapporteringen?

KOLUMNISTER

Ingen ser på dokusåpan Camp Molloy. Det är inte särskilt konstigt. Hela världen direktsänder dramat som iscensatts av the Trigger Happy Cowboy i Vita huset, och som engagerande tv är naturligtvis kriget svårslaget.

Frågan är om det är rätt att titta, och i så fall på vad?

En sak är säker: Idag har vi möjligheter att ta till oss olika perspektiv och argument i aldrig tidigare skådad omfattning. In min tv finns både den irakiska statstelevisionen och Abu Dhabi-tv lika väl som Fox News och BBC. När jag hämtar yngsta dottern hos hennes arabiska kompis slår jag mig ner en stund i tv-soffan och ser på al-Jazira tillsammans med hennes familj.

Det dras hela tiden paralleller mellan det här kriget och Kuwaitkriget 1991, men skillnaderna är många. Inte bara i själva förutsättningarna (Saddam hade just invaderat ett annat land, FN sanktionerade kriget osv) utan också i medias möjligheter att båda sända och bevaka.

Idag kan reportrarna direktsända från videotelefoner via satelliter från platser där det varken finns el eller ens vanliga telefoner. Det gör att världen kommer närmare det här dödandet än något annat dödande i världshistorien. Naturligtvis påverkas journalisterna till att rapportera på det sätt som militären kräver, men fenomenet verkar åt båda håll.

När en soldat sparkar in dörren till ett hus i Basra med en fotograf i hälarna så är situationen en helt annan än om fotografen inte var där. Soldaten rusar in med draget vapen och adrenalinet bubblande i ådrorna och bara fan vet vad som kan hända, men med fotografen i hasorna finns självbevarelsedriften där. Ingen vill framstå som en bindgalen barnamördare i CNN, inte ens en amerikansk marinkårssoldat.

Ett klockrent exempel på medias betydelse har vi från vägspärren utanför Najaf i södra Irak där en amerikansk postering sköt ihjäl minst sju kvinnor och barn i en minibuss i tisdags.

I de första rapporterna, som kom från de amerikanska desinformationsnissarna i al-Saliyah i Qatar, beskrevs hur de amerikanska soldaterna först vinkat för att få fordonet att stanna, sedan skjutit ett varningsskott, sedan ytterligare ett varningsskott, därefter flera varningsskott in i motorn, och när bilen ändå inte stannade så sköt man in i kupén och sju personer dog, tyvärr.

Men förbandet som höll vägspärren följs av journalister från tidningen Washington Post, och dagen därpå kunde de berätta vad som egentligen hänt.

Bilen kom körande mot vägspärren och befälet ropade: "Skjut ett varningsskott."

Inget hände. Befälet ropade igen: "Skjut ett varningsskott", och då öppnade någon eld rakt in i bilen.

Sedan skrek befälet: "Du har just dödat en hel familj därför att du inte sköt ett varningsskott."

Tio personer dog i minibussen enligt Washington Post, varav fem var barn.

Den här historien säger en hel del. Först och främst att de amerikanska desinformationsnissarna blåljuger, om nu någon trodde något annat.

Sedan får vi faktiskt bevis på att amerikanska journalister inte alltid tiger still, även om de är "nedbäddade" med de olika förbanden.

Och så känns det ändå lite betryggande att det amerikanska befälet åtminstone betraktade de irakiska dödsoffren som en familj, som människor - inte som gulingar eller arabjävlar eller något annat avhumaniserande. Om nu Washington Post talar sanning, vill säga.

Den ständiga frågan i all krigsrapportering är vem man ska tro på, det har vi fått lära oss.

Frågan är om vi överhuvudtaget ska inlåta oss i ett tittande på kriget som ibland antar dokusåpakaraktär. Är det okey att kolla in superpatriotiska Fox News, där George Bushs kusin arbetar, och se hela kriget utspelas till bombastisk musik under vinjetten "Operation Iraqi Freedom"?

Är det att köpa diktatorns propagandamaskineri att se irakisk stats-tv där en vinkande Saddam Hussein i motljus omges av barn och blommor?

Jag vet bara en sak: Den dag vi slutar titta och journalisterna åker hem, då är det verkligen fara på färde.

Liza Marklund