Nio av tio spanjorer: "No a la guerra"

KOLUMNISTER

Till Spanien reser jag gärna, särskilt vid den här årstiden. Och nu uppvisar landet ett häpnadsväckande politiskt scenario: 92,4 procent av nationen är emot Irakkriget.

Högerregeringens stöd åt USA och Storbritannien har lett till Europas största demonstrationer, en miljon på Madrids gator. På frågan om kriget kommer att minska terrorismen svarar 86 procent nej. Regeringspartiet under José Maria Aznar förlorar i opinionen, partibossar i provinserna hoppar av, katoliker noterar sorgset att påven är emot regeringen.

Socialistledaren Zapatero, länge ansedd som svag, har piggnat till och säger: "Irakierna tar inte emot de anfallande som befriare utan som en invasions-armé." Tidningen El País förutser en "våg av anti-amerikanism" och "blodig fanatism" riktad mot USA.

Aznar tycks trots allt ha sagt en bra sak till Bush under mötet på Azorerna: Sänd inte Rumsfeld till Europa.

I Spanien känner man arabländerna sedan gammalt. Jag har strövat omkring i Andalusiens städer och letat upp minnen på museer och bibliotek och i gamla stadsdelar om morernas klassiska kultur.

Polisbussar avvaktar på Calle Mayor, där demonstranter brukar samlas.

För många år sedan gick jag faktiskt med i en demonstration, det var i parken El Retiro och jag tror det gällde protester mot Spaniens medlemskap i Nato. Jag anslöt mig till bondgrabbarna från Aragonien och tänkte att det kan aldrig vara fel.
I spanska tidningar hittar jag detaljer som jag inte sett någon annanstans

Dygnsrytmen i Spanien är lockande. Sen lunch, siesta, middag vid 10-11-tiden. Ser man folk på krogen klockan sex på eftermiddagen tror skandinaver att de ska äta middag, fast de i själva verket dröjer sig kvar efter lunch.

Mitt favorittillhåll är området kring Plaza Mayor, med uteserveringar och småbutiker. En restaurang kallar sig Skinkmuseum, dock är skinkan man äter färsk. Kring väggarna hänger en enorm mängd skinkor, mångfaldigade genom speglar.

Flera krogar vid sidogatorna vill skryta med att ha varit Hemingways stamställe. En skämtsam krögare på restaurangen El Cuchí har satt upp skylten "Hemingway åt aldrig här", vilket jag tolkar som att han bara söp där.

På drottning Sofias museum kan man se i original Picassos berömda tavla med hans bittra protest mot tyskarnas bombning av Guernica under inbördeskriget. Beväpnade soldater bevakar.

Tavlan blev nyligen känd för en ny generation när USA krävde att ett skynke skulle hängas över den under säkerhetsrådets debatt om kriget mot Irak.

I spanska tidningar hittar jag detaljer som jag inte sett någon annanstans. Trupperna i Irak behöver en miljon liter buteljerat vatten per dygn, tusen ton.

Viktigare är uppgiften, om den är sann, att man planerar att avleda vatten från Eufrat och Tigris till Israel. I varje fall stämmer det med vad Israel gör på palestinskt område.

I översikter om läget i arabvärlden efter kriget återkommer två synpunkter: USA-hat, Israel-hat och terrorism kommer att öka och det blir aldrig någon stabilitet och fred om inte en judisk-palestinsk tvåstatslösning uppnås. Vi kommer att få hundratals bin Ladin, säger Egyptens president Mubarak.

Varför, frågar man, får Sharon bryta mot internationella regler, ha en okänd mängd massförstörelsevapen och förödmjuka och trakassera palestinierna varenda dag?

Den egyptiske Nobelpristagaren i litteratur Naguib Mahfuz berättar att han för någon tid sedan träffade Aznar, som sa "att jag var en av hans favoritförfattare" och att "Spanien alltid ska vara solidariskt med arabernas sak".

"Var det verkligen Spaniens premiärminister? Eller har jag hallucinationer?"

Antag att vi vill främja demokrati i ett muslimskt land. Skulle vi då ge uppdraget att ombesörja detta åt ett litet gäng amerikanska stordirektörer, vapen- och oljehandlare, fundamentalistiska högerkristna och Sharon-anhängare, som struntar i FN och börjar jobbet med att bomba landet?

Så ungefär kan jag sammanfatta inläggen i en snabbutgiven pamflett, "No a la guerra" - Nej till kriget.

Gunnar Fredriksson