Klart vi gör fel ibland - det ska ju gå så fort

KOLUMNISTER

Så tar vi tagelskjortan på då? Kriget går in i en ny fas och tagel-skjortan ligger framme, har väl inte hängts undan sedan Kuwaitkriget.

Vi närmar oss läget Efterkriget och mediedebatten: Hur klarade vi kriget? Vem tyckte mest rätt, vilka gjorde mest fel, hur dålig var krigsrapporteringen den här gången?

Misstag ska nagelfaras, bluffar avslöjas. Fram med skampålarna och låt oss höra proffstyckare balansera sig fram till nya positioner som kan hålla och hur de förklarar vad de sagt före men egentligen menade och varför det blev som det blev.

Dresskod: tagelskjorta.

Tjyvstarten har gått, redan den 23 februari skrev Göteborgs-Postens ansvarige utgivare artikeln "Krigets första offer är sanningen".

Snart måste varje debattör och rapportör med självaktning kritisera krigs-

bevakningen och mest

kritisk är finast.

I måndags hade Aktuellt skrudat sig obekvämt och ägnade ett långt inslag åt den otillförlitliga krigsbevakningen.

En Michael Nydén studerar på Försvarshögskolans uppdrag Irakrapporteringen - någon som tror att han kommer att godkänna medierna?

Redan 20 mars - en vecka efter kriget! - var hans slutsats klar: "Arbetsvillkoren för journalisterna har försämrats sedan Kuwaitkriget 1990-91." (Intervju i Pressens Tidning.)

Hur många kommer att säga mot, tror ni?

"Man kan inte lita på någonting", är mantrat som följt oss.

De fina grabbarna och tjejerna på de fina medierna garderar sig, så deras kompisar på de andra fina medierna inte ska kunna hångarva sedan om det blev fel någonstans.

För det är klart att det blir fel. Det blir alltid fel någonstans när det handlar om journalistik.

Det går fort, och måste gå fort.

Därför är den tacksam

att studera. Stora nyhetshändelser följs garanterat av stora utredningar

som rutinmässigt och

förutsägbart fastslår att det blev ... fel.

Slutsatsen brukar landa någonstans vid att report-rarna egentligen inte borde ha skrivit någonting.

Vi skulle inte ha redovisat en sannolik uppskattning av hur många som dog 11 september utan väntat tills liken var räknade.

Vi skulle inte ha talat med Estoniaoffren, men hur skulle vi annars ha fått veta något?

Här kommer det: Jag tycker krigsrapporteringen varit riktigt bra, kanske den bästa någonsin, särskilt i Aftonbladet. En mediepolitiskt helt hopplös position, som klassar mig som bortkollrad, obegåvad och blind av lojalitet.

Men så är det och här är vi, vi pustar ut lite, känns det som ... vi pratar om slutet, men i Bagdad har allting just börjat: Ali Ismail Abbas har förlorat sina föräldrar och sina armar och han ser på bilderna inte ett enda dugg ut som desinformation.