Nej till euron - och Göran Persson avgår

KOLUMNISTER

Antag att nej-sidan vinner folkomröstningen i höst och Sverige för överskådlig tid ställer sig utanför eurogemenskapen.

Det är inget orimligt antagande. Euromotståndarna leder klart i opinionsmätningarna. Socialdemokratiska statsråd och före detta statsråd bidrar tillsammans med LO och några LO-förbund efter förmåga till att ge nej-kampanjen en bra start.

Press, radio och tv tenderar dessutom att gynna nej-sidan. Nej-sägare ritas ut som fina idealister som vill mänskligheten väl samtidigt som folk som vill ansluta Sverige till eurosamarbetet framställs som pragmatiker som bara tänker på pengar och tillväxt.

Men vad händer med regeringen om folkomröstningen resulterar i ett nej? Måste då inte statsminister Göran Persson avgå? EMU är en stor fråga, och statsministern har gått i god för att det ligger i landets intresse att vi går med i valutasamarbetet. Ett nej vore en sorts misstroendeförklaring.

Formellt finns inget stöd för krav på avgång. Sverige har ett parlamentariskt system. Statsministern kan sitta kvar så länge han har stöd, aktivt och/eller passivt, från en majoritet i riksdagen. Persson kan därför, om han vill, svälja nederlaget i folkomröstningen och fortsätta att regera även om hans och därmed hela regeringens ställning är försvagad.

Om han vill, märk väl.

Men det är knappast säkert att han vill. Jag tror inte att han gör det.

Bäst i motvind

Persson är som bäst när det blåser lite motvind och det gäller att trampa vidare i uppförsbacken. Det sporrar honom, och det lockar fram hans bästa ledar-egenskaper: modet, tålamodet, uthålligheten, viljan att nå resultat. Men om lusten försvinner? Om han känner sig sviken och övergiven av sina allierade i det politiska arbetet? Om Paggan, Maggan, Ulvan, Mogge och allt vad de heter rullar ut stenar i vägen för honom trots att kongressen, förtroenderådet och partistyrelsen sagt ifrån?

Jag anar att Göran Persson tackar för kaffet om ja-sidan förlorar euroomröstningen och ansöker hos riksdagens talman om entledigande. Han har länge längtat till en liten gård i Sörmland. Nu erbjuder sig tillfället och det försitter han inte.

Jag önskar verkligen inte denna avgång. Bland socialdemokraterna ser jag ännu ingen som är redo att ta över. Anna Lindh och Thomas Östros kan bli det om några år, men det är inte tid för dem ännu. Förresten är väl också Lindh och Östros euroförespråkare?

Väljer inte Pagrotsky

Näringsminister Leif Pagrotsky har imponerat som statsråd, men jag blev besviken på hans uppmärksammade anti-EMU-artikel i tidskriften Tiden. Där låtsas han tro att EMU "drar på oss onödig arbetslöshet därför att bankmän i Frankfurt och Paris tar upp en prestigekamp med dollarn". Men jag undrar om Pagrotsky på allvar kandiderar till statsminister- och partiledarposten. Vald blir han hur som helst inte.

Persson kan naturligtvis inte tillstå att han tänker avgå om folkmajoriteten säger nej till euron (och därmed till Sveriges och Europas enda möjlighet att motverka de amerikanska anspråken på totalt världsherravälde). Det skulle uppfattas som otillbörligt, som ett oschyst ultimatum. Inte minst bland nej-sägande socialdemokrater. De tycks anse att det är Perssons förbannade skyldighet att stanna på sin post och försöka göra det bästa möjliga av en Europapolitik som han i avgörande delar misstror.

Begripligt med besvikelse

Men egentligen vore det mänskligt och begripligt om Persson reagerade hårt och bestämt på ett nederlag. Det ställs många och hårda krav på det stora partiets ordförande. Med all rätt. Han ska och måste vara ett par nummer större än andra. Man kan inte begära att han ska tolerera vilka utmaningar, slag i ansiktet och skamligheter som helst. Man kan inte heller begära att han ska satsa ännu mer tid och kraft på att städa upp efter andra.

Jag säger som skalden: "Det är stoltare våga sitt tärningskast än tyna med slocknande låge."

Rolf Alsing