Ni som kan - sluta aldrig upp att kämpa

KOLUMNISTER

Leilas burka hänger på en spik hemma och luktar för det mesta matos.

Man kan tycka att det är väl bara att kasta av sig den, kliva ur de där ljusblå skynkena. Men för 19-åriga Leila i Kabul är det inte så enkelt. Talibanerna är borta, men finns kvar i hennes huvud. Och i Skarifas och Bibi Guls och Sonyas. De djärva målar tånaglarna och tar på sig högklackade. Hänger på sig burkan.

Sedan går de ut och shoppar.

Jag har aldrig tänkt på hur det är för en kvinna i burka som vill haka på ett gäng tjejer och kolla i Kabuls

basar. Inte förrän jag läste om Leila och de andra i

Åsne Seijerstads Bokhandlaren i Kabul.

Hon trevar sig fram bland alla andra böljande sjok av himmelsblått tyg. Blicken i marken, mot väninnornas fötter, för bara skorna skiljer kvinnorna åt.

Leila kan känna lukten av matos och sin egen andedräkt under det täta nylontyget. Hon trevar med händerna över varorna, som ett sto med skygglappar, bara genom att vrida sitt huvud i 45 grader kan hon uppfatta något mer än en tunnel framåt. Ändå måste en kvinna i burka emellanåt köpa sig en behå.

Jag läser och tänker på Leila.

Det är tisdag kväll. Exakt samtidigt som undersköterskan Mai Kull i Linköping med 38 år i yrket börjar förstå att det ska bli verklighet. Att hon ska få gå strejkvakt. Hon säger till Aftonbladets Leif-Åke Josefsson: Det känns lite konstigt.

Jag hör hennes förväntan: ska det bli allvar nu? 1995 gick undersyrrorna ut i en sådan där duktig och ansvarsfull övertidsblockad under tre veckor och nu är de nära tretusen spänn efter grabbarna i industrin.

Man kan tycka att det är väl bara att ta av sig Florence Nightingale-dräkten. Jag har tänkt så. Jag har läst dem säga det själva: "Florence är död " men ""

För många sjuksyrror finns alltid ett men. "Men vi kan inte bara vägra jobba och riskera patienternas hälsa."

Fast ingen påbjuder kvinnorna att uthärda under det där frasande Nightingaledoket, undersköterskans förmodade själ: tyst, tålmodig, tapper, kärleksfull " ingen självisk kärring som tänker på sig, sin lön rentav.

Med Leila i Kabul är det så att hon vet att hon måste försöka, hon vill ut, få ett arbete, men ingen har lärt henne att kämpa. Det krävs list och förslagenhet om hon ska kunna ta sig hemifrån och undan sin dominante bror.

Jag är nu på sidan 184, och Leilas liv sitter fast.

Men det går att göra sig av med det mesta, tänker jag, till och med en burka. När så påbjuds. Av män, alltså. På 60-talet förbjöds kvinnor i offentlig tjänst av dåvarande statsministern prins Daoud att bära burka. Kvinnorna gick till jobbet i kjol och blus.

De löpte då risk att få syra i ansiktet av män med en annan åsikt.

Kerstin Weigl