Verkligheten är sårig - och motsägelsefull

KOLUMNISTER

I tv-soffan sitter två svenskar som återkommit från Irak, den ena en kvinna som åkt ned för att vara "mänsklig sköld", den andre en filmfotograf som jobbat för tv. Han har filmat människor som jublat när statyer fallit, han har träffat "många människor" som visat "sin lycka" över diktaturens fall. Hon påpekar surt att det "endast är något hundratal människor" på hans filmsekvens och "det bor faktiskt sex miljoner människor i Bagdad". Några lyckliga befriade irakier har hon knappast mött.

Vad kan den förvirrade tv-tittaren lära sig av detta? Inte mycket om situationen i Irak, men desto mer om dem som Tar Ställning. Om vad som driver dem. För det är tydligt att "den mänskliga skölden" är mer intresserad av att försvara sitt ställningstagande än det irakiska folkets frihet.

Att Ta Ställning är en mycket svensk företeelse, och en som jag på senare tid haft anledning att närmare skärskåda.

Då jag i min ungdoms dar var en mycket passionerad och argsint ung kvinna, medlem i diverse föreningar för Organiserat Ställningstagande (vi kallade det att "arbeta politiskt"), har jag en del insikt i ställningstagandets mekanismer. Det ger en känsla av att Förstå, att vara i Kontroll, att Påverka.

Det erbjuder en kanal för den förtvivlan och förvirring som sköljer över en när man knäpper på tv:n eller öppnar en dagstidning. Och annan fritt flödande livsförtvivlan som måste ankras någonstans.

Allt detta är legitimt men är liksom en inompersonell historia, som knappast har något att göra med de människor man Tar Ställning för. Eller Emot.

Jag raljerar inte. Det finns varmhjärtade människor som vill göra - och gör - en insats. Men det finns många fler, tror jag, vars hjärtan inte främst är uppfyllda av värme. De projicerar sin rädsla utåt, på en fiende som ikläds den egna skuggan: svartskallar, judar, muslimer, bögar, Israel, USA (jag är medveten om de båda sistnämndas maktmissbruk och herraväldesambitioner men den aggressiva besattheten i engagemanget talar sitt eget patologiska språk).

Det systematiska och djupverkande lidande som livet under en brutal diktatur innebar för en hel generation irakier fick inte många varma hjärtan att klappa eller fötter att bege sig till närmaste torg. Jag misstänker att en del av tillskyndarna av det irakiska folket egentligen inte har mycket till övers för irakier som sådana.

På samma vis finns det många hjärtan i detta land som klappar för palestinierna. Och detta utsatta och lidande folk behöver verkligen tillskyndare. Men då min inkorg bågnat av aggressiva antisemitiska mejl sedan jag skrivit en kolumn om arabiska konspirationsteorier, frågar jag mig om palestinierna verkligen behöver sådana vänner.

Till exempel den dam från Skärholmen som - å det grövsta - anklagar israelerna (som naturligtvis kallas "judarna") för att "de har haft en bra läromästare i Hitler, eftersom de kopierar hans brott och beter sig ännu värre".

Längre ner i brevet klagar hon på att "som svensk har man knappt några rättigheter kvar", medan "andra folkslag (och vi har många här) får förolämpa och trakassera oss". Det vill säga en stackars palestinsk flykting i Sverige har lite att hämta hos denna antisemitiska supporter, han är ju av "annat folkslag", vilka "naturligtvis inte är Guds bästa barn". With such friends, who needs enemies?

Det brinnande Ställningstagandet misstror jag allt mer. Det verkar inte ha mycket med de utsattas lidande att göra. Utan tvärtom med rädslan för utsatthet. Den som består i att bejaka smärtan och tillstå förvirringen. Den som vågar öppna sig för det faktum att det finns mer än en sanning, för att verkligheten är sårig och motsägelsefull och aldrig kan bli så rätlinjig - rättfärdig som vi sa på min tid - som vi skulle önska.

Om att Ta Ställning innebär att klättra upp på en ställning, varifrån man inbilskt och aggressivt attackerar alla andra ståndpunkter och försvarar sig mot all inre och yttre komplexitet, då är jag stolt att sälla mig till de tvehågsna och de djupt oroade.

Anita Goldman