Jag orkar inte höra en enda larmrapport till

KOLUMNISTER

En släng av sars är väl inget. Inget som angår mig. Jag väljer att se det så. Ibland måste till och med en kvinna som jag bestämma sig för vad som gäller och för vad som är rim och reson och vad det gäller sars säger jag: nej, tack.

Inte ett larm till innanför min pannlob. Larmen gäller ju oftast sådant som förväntas angå särskilt mig som kvinna och mamma. Det är larm om chips, köerna till barnpsyk, farliga flytvästar, våld i hemmet.

Larm om farliga rulltrappor, pulkabackar och självmord på flyktingförläggningar.

Larm om ftalater, ett mjukgörande medel i den plast som badankor brukar göras av.

Men sars? det blir så larvigt.

Jag rekommenderar varmt Läkartidningens svalkande artikel i nummer 16. Tre välmeriterade epidemiologer som ger alla fakta. Vad jag särskilt fastnar för är deras fascination inför själva fenomenet: hur blir en sjukdom ett ”dödsvirus”?

Sakliga skäl är inte så imponerande. Inte ett enda konstaterat fall i Sverige, till att börja med. Av världens smittade överlever 95 procent. De vanliga influensorna renderar fler dödsfall. Barn och ungdomar klarar sig bra, de som dör har andra underliggande sjukdomar.

Och så vidare.

Smittskyddsläkarna vet att de måste dalta och jämför med den lika stolliga uppmärksamheten kring mjältbrandsbreven. Ja – de använder förstås inte orden ”dalta” eller ”stollig”. De är ganska gulliga i sin strävan att hålla en ödmjuk linje, de vill inte ta ifrån oss vår mänskliga rättighet att uttrycka oro, befogad eller obefogad.

De skriver sålunda att det är ”? viktigt att inse att informationsbehovets storlek inte alls behöver vara kopplad till medicinsk svårighetsgrad – något som vi med medicinsk skolning kanske inte alltid förstår”.

Sars? det är ett bra ord, kunde vara namnet på Bad Guy i monsterfilm. Det hela vore nästan skojigt om det inte vore sorgligt – för det finns minst en extremt sorglig aspekt som väcker en gammal ångest inom mig till liv. Just nu hindras sju familjer från att resa till Kina och hämta barn som väntar på nya föräldrar. De sitter hemma och gråter över en bild och jag vet hur det känns, något liknande hände mig, och jag fick vänta fem månader på att få se mitt första barn. Jag kan berätta att det är som att just efter födseln på BB höra någon bära iväg barnet och säga att du måste vänta, tyvärr. Hur länge? Nej, det vet vi inte.

UD – fixa genast detta.

Jag läser att svenska myndigheter avråder från icke nödvändiga resor till Peking.

”Icke nödvändiga?”

Jag kan försäkra att för dessa mammor och pappor är det angeläget att genast resa till Kina.

Till och med ”nödvändigt”.

Kerstin Weigl