Gubbarna i Pajala borde lyfta på rumpan

KOLUMNISTER

Sverige håller på att prioritera sig självt åt helvete.

Makthavarna går i taket när Kommunals medlemmar eller Stockholmspolisens fotfolk vill ha någorlunda anständigt betalt för sitt arbete, samtidigt som de tillåter hundratusentals människor att gå hemma och fisa på samhällets bekostnad.

De reella kostnaderna för skola, vård och omsorg har faktiskt inte ökat sedan 1930-talet. Det som hänt är att transfereringarna, alltså kostnaderna för bidragssystemen, gick rakt genom taket någon gång på 50-talet.

Ta sjukskrivningarna.

Det är väl klart som korvspad att folk fuskar med dem.

Nu talar jag inte om de utbrända, sönderslitna eller andra riktigt sjuka människorna.

Utan ta killen som ville åka till Thailand på semester en månad och ringde doktorn för att bli sjukskriven.

Det blev han - per telefon.

Fusket upptäcktes vid en stickprovskontroll vid försäkringskassan i Västerbotten.

Eller den kärnfriske mannen som slog ner doktorn på vårdcentralen i Helsingborg för att han inte fick en månads sjukskrivning.

Faktum är att kraven från friska människor att bli sjukskrivna håller på att bli läkarnas största arbetsmiljöproblem. Att säga nej till en patient som vill gå hemma och vara ledig på samhällets bekostnad tar både tid och kraft.

I en studie i Dalarna säger läkarna så här:

"Jag känner mig som en snabbköpskassörska, en patient kommer hit och jag ska expediera en snabb sjukskrivning."

"Varför ska jag riskera en konflikt och anmälan när någon annan läkare i alla fall kommer att sjukskriva patienten?"

Bland de verkligt sjuka har psykisk ohälsa blivit den allra vanligaste sjukdomen. Mer än var tredje sjukskriven person går hemma för att de känner sig mobbade, pressade eller missförstådda.

Så här kan vi inte ha det.

Vi är så dåliga på att ta hand om varandra på jobbet att det håller på att sänka hela landet. Eftersom de här människornas sjukdom bottnar i personliga och arbetsmiljömässiga problem så måste dessa klaras upp, annars blir personerna inte friska. Det säger ju sig självt. Hur många regeringsutredningar måste till innan någon makthavare begriper det?

Något som däremot upprör mig är när fullt friska och arbetsföra människor vägrar att jobba bara för att de inte känner för det.

Som ungkarlarna i Pajala jag såg på tv i höstas som vägrade ta de vårdjobb som fanns i kommunen eftersom vårdjobb var kärringgöra. I stället gick de på a-kassa, var sjukskrivna eller hade Ams-bidrag. Och flytta, det kunde de verkligen inte tänka sig.

Eller kvinnan i en by i norra Jämtland som gått på samhällsunderstöd i elva år eftersom hon inte orkade pendla in till Östersund.

Är det okej att kräva att någon annan ska betala för att du ska få bo var du vill, bara för att du känner för det?

Svaret är: Jo, om man bor i norrländsk glesbygd.

Prova att kräva två miljoner till en lägenhet för att få bo kvar på Östermalm och se vad som händer.

Jag är skittrött på att mina barn inte har några skolböcker.

Jag är otroligt upprörd över de urusla kvinnolönerna i den offentliga sektorn.

Jag är urless på bilköerna runt Stockholms city.

Jag är orolig för min släkting som måste vänta sex månader för att få ta ett blodprov och se om han har en dödlig sjukdom.

Egentligen har vi råd med både vägar, skolmaterial, anständiga löner och blodprov, men det kräver att vi prioriterar annorlunda.

De som mår dåligt på jobbet måste själva ställa upp och vilja fixa sin situation.

De arbetslösa kanske får byta yrke för att få jobb.

Gubbarna i Pajala och tanterna i Jämtland kanske måste lyfta på rumpan och börja föda sig själva.

Att ställa rimliga krav på människor är inte att jävlas.

Det är att bry sig.

Och vi ska komma ihåg en sak:

Samhället består av oss själva. Det är vi som bestämmer hur det ska se ut. Om resurserna vore outsinliga vore inte detta ett problem, men nu står vi här med verkligheten grinande i ansiktet.

Vad är viktigt? Vad bör prioriteras?

Liza Marklund