Har vi egentligen råd med de gamla?

KOLUMNISTER

Vad ska vi göra med alla dessa åldringar som inte har vett att dö utan kräver vård och omsorg?

Frågan ställs än här och än där och kräver allt mer pockande ett svar. I Huddinge prövas den tuffa metoden: var jävlig mot de gamla, huta åt dem, tvinga dem att inse att de är kass och duger till ingenting.

På kommunens hemsida (www.huddinge.se) skryter det rödgröna styret med sin äldreomsorg. De säger att de gör vad de kan för att "underlätta boendet och den dagliga livsföringen för dig som är äldre och som på grund av ålder eller sjukdom behöver stöd för att klara dig på egen hand". Där ska äldreomsorgen "utgå från den enskildes förutsättningar, behov och självbestämmande". Men det är bara teori, sådant de säger. I praktiken är det annorlunda.

Tag som exempel EWK.

Evert Karlsson - EWK, världsmästare i karikatyrteckning och i årtionden medarbetare i denna tidning - fyller 85 i november. Han bor sedan 1951 i Huddinge. En gång var kommunen stolt och glad över EWK. Han fick det första kulturstipendiet som kommunen delade ut, och inför hans 80-årsdag arrangerade man i samarbete med konstnärs-klubben en stor retrospektiv EWK-utställning.

Evert drabbades av stroke 1995. Den gjorde honom halvt förlamad och berövade honom talförmågan. Samtidigt fick han epilepsi.

Det bestämdes att Evert

skulle vårdas hemma. Hustrun Alice Karlsson hade nyligen övervunnit malignt lymfom

och sex månaders cellgiftskur men var redo.

Kommunens äldreomsorgsförvaltning ansåg att Evert och hon skulle klara sig med tio (10) timmars hjälp i veckan med städning, tvätt och annat.

Det fungerade hyggligt till december i fjol. Evert och Alice kämpade på, år efter år. Det var hårt och tungt många gånger, men det gick. Ibland blir det omöjliga trots allt möjligt. Och ASIH, akut sjukvård i hemmet, fungerade väl.

Men så fick Evert en ny hjärtinfarkt - han har haft tre tidigare. När han efter nio dagar på sjukhus kom hem var han klenare än förut och behövde mer omsorg.

Alice, som snart fyller 80, bad om ett par timmars ytterligare hjälp i veckan från hemtjänsten. Det skulle hon inte ha gjort.

Hemtjänstchefen Josefin Mellström stegrade sig och sa nej. Och biståndsbedömaren Paulina Westerberg sa också nej.

Evert hade blivit sämre och vårdansvaret tyngre. Då, precis då, kom Josefin M och Paulina W på att Evert och Alice skulle klara sig med knappt fem timmar i veckan. Hjälpen halverades.

När Alice frågade varför hjälpen drogs ner när behovet växt fick hon veta att hon skulle studera Äktenskapsbalkens första kapitel, andra paragrafen. Där stadgas att makar ska visa varande trohet och hänsyn och gemensamt vårda hem och barn.

Det var förstås inga nyheter för Alice. Evert och hon har varit gifta i mer än 60 år och under den tiden visat varandra trohet och hänsyn. Hushållsgemenskap har de 24 timmar om dygnet.

Inga argument bet. Neddragningen skulle verkställas, punkt slut. Varför?

Jag har sökt Paulina W för att få hennes kommentar till det bryska agerandet. Jag har sökt henne i flera dagar, men förgäves. Paulina W - om hon fortfarande finns - håller sig undan.

Britt-Marie Karlén, administrativ chef för äldreomsorgen i Huddinge, har inget att säga:

"För det första får jag inte kommentera ett enskilt fall, och för det andra har kommunens beslut överklagats till länsrätten. Jag vill inte föregripa den rättsliga processen", säger hon.

Marie Fors, socialdemokrat och ordförande i kommunens äldreomsorgsnämnd, vill inte heller säga något i denna sak, inget utom att hon utgår från att förvaltningen "gjort en korrekt biståndsbedömning".

Äldreomsorgen är en skandal - i Huddinge och tyvärr i många andra kommuner. Det som jag först trodde var ett bedrövligt undantag är inget undantag utan regel. Överallt kommer de gamla i kläm. Antingen för att styrande politiker och byråkrater stirrat sig blinda på uttalade eller outtalade sparkrav, eller också för att de förlorat känslan för mänsklig värdighet. Möjligen har de, som i Huddinge, drabbats av bägge åkommorna.

Rolf Alsing