Vi vågar inte gå in och se änglarnas vardag

KOLUMNISTER

Jag var inget vidare vårdbiträde. Yrket krävde en särskild sorts snabbhet men också långsamhet.

Jag mosade pyttipanna i mjölk och tryckte in i käften på en trögtuggande, cp-skadad och icke-talande tonårskille och gick sedan hem och grät av dåligt samvete.

Jag slog mig svettig i närkamp under påklädning av en arg och morgontrött flicka. Ja, sedan grät vi båda två bakom stängd dörr.

Ingen talade om detta på vårdhemmet, att det kunde hända, att man kunde förtvivla och misslyckas.

Vad skulle folk tro då?

I tidningen stod ofta redan då att vi var Fantastiska, vi som jobbade i vård och omsorg.

Jag tänkte i tysthet att alla andra kanske var änglar.

På förmiddagarna var det ofta långtråkigt på jobbet. Jag stod länge och moppade golven med långsamma tag och drömde mig bort.

Varje dag prick klockan fyra stod en Volvo parkerad utanför, med en som hette Leif bakom ratten. Då skakade Eva-Lena ut sitt långa blonda hår ur hårspännet och gick ut till honom. Leif vägrade gå in.

Han vågade inte se.

På det här vårdhemmet fanns barn i alla åldrar, handikappade från födseln eller efter trafikolyckor.

Det låter mycket i sådana hus: råmanden och hojtanden och vinandet från många el-rullstolar.

Man vänjer sig snabbt, och barnen blir vad de är: i första hand vanliga barn, varav jag tyckte flera var rara och andra pestiga.

Jag tänker sällan på de två åren jag jobbade där.

I mitt medelklassiga media-i-Stockholmliv kan det ibland plockas fram som en sorts merit: ”JAG har torkat bajs...”

Ett läskigt koketterande, jag erkänner. Men som jag har kommit undan med.

Ingen vågar påstå annat än att vårdpersonal är Fantastisk.

Som en läsare skrev till mig: ”Det finns så mycket slappt hyllande av precis all vårdpersonal som någon sorts änglar så jag nästan blir galen. Typiskt skitsnack från överklasskärringar som är omedvetet glada för att de själva slipper besudla sig med vad de tror är värsta skitjobbet fast de inte har en aning om vad det handlar om.”

Nu ser jag tjejerna i Kommunal, mina före detta kollegor, gå strejkvakt under stigande frustration.

På strejkens 15:e dag sitter Ylva Thörn fortfarande ensam vid förhandlingsbordet. Trots att en ny opinionsundersökning avslöjar att hälften av oss – till och med var tredje moderatsympatisör – är beredd att betala mer skatt för att de ska få högre löner.

Jag ser en av Kommunal-tjejerna intervjuas i tv, och hör hennes förvirring: Varför händer inget? Varför märks inte strejken?

Varför gör ni inget?

Vi är Leif i Volvon som sitter utanför, ryser och tänker att dit vågar jag inte gå, det får de andra ta, den där andra sorten – de Fantastiska.

Kerstin Weigl