Myten om svenska mammors välfärd

KOLUMNISTER

Tidningsrubriken "Sverige mest mammavänligt" tilldrog sig min uppmärksamhet häromveckan. Artikeln rapporterade om Rädda Barnens "mödra-index" för 2003.

Enligt detta toppar Sverige listan på kvinnors och barns välfärd i olika länder: Här mäts saker som risken att dö i barnsäng, antal kvinnor som använder preventivmedel, antal kvinnor som föder med hjälp av utbildad personal, läskunnighet, kvinnors representation i regeringen.

Och barnens välfärd mäts i spädbarnsdödlighet, tillgång till rent vatten, antal barn som går i grundskola, näringsbrist och så vidare.

Klart att Sverige toppar listan, tätt följt av nordiska systerländer, Schweiz och Kanada! Som vanligt. Vår välfärd är fortfarande hög.

Högst. Det trägna arbetet på att utveckla Fattig- och Lort- Sverige till ett land där kvinnor och barns sanitära, medicinska och utbildningsmässiga grundvillkor är de bästa i världen, bör få sin rättmätiga uppskattning. Och aldrig tas för självklart.

Detta sagt, undrar jag ändå om rubriken "mammavänlig" verkligen är väl vald för denna rapport.

Lever vi verkligen i en kultur som är vänlig, varm, tillmötesgående för mammor? Och deras små barn?

Om så vore, varför är det just dessa mammor som i dag far så illa, som ligger högst i statistiken över långtidssjukskrivna och utbrända? Drygt femton procent av alla svenska kvinnor mellan 16 och 64 år är antingen långtidsjukskrivna eller förtidspensionerade.

Mest ökar långtidssjukskrivningarna bland välutbildade kvinnor under 35 år. För denna grupp har siffrorna femfaldigats sedan 1998!

När skall vi börja tala på allvar om detta, att de mest välutbildade och mest sanitetsskyddade mödrarna i världshistorien sjukskriver sig en massa? Kollapsar.

Att de vänder känslan av hopplöshet inåt, mot den egna kroppen? Eller mot den som står närmast, barnens far, som snabbt byts ut mot en annan - men kanske inte bättre - karl.

Hur skall vi förstå dessa höga sjuktal? Hur kan de kopplas till förstaplatsen i välståndsligan? Är svenska unga kvinnor helt enkelt "bortskämda", klemiga, har mindre tåga än sina förmödrar som klappade tvättbyken nere vid iskalla bäcken och mjölkade korna i ottan?

Eller fanns det något i förmödrarnas värld som vi gått miste om? En tillhörighet i familjen, i det nära samhället, i naturen, hos Gud?

Som försvunnit och ersatts av goda sanitetsförhållanden och läskunnighet. Men till priset av en yttre och inre vilsenhet, en stress, en slitning som tär på livsnerven.

Kanske har vi - trots vår överväldigande och absoluta överlägsenhet på sanitetsområdet - något litet att lära av kvinnorna i de länder som artikeln kallar "sämsta mamma-länder": kvinnorna i Nigeria, Mali och Angola?

Om mödrarna räds för sina barns liv, om pojkarna tvingas bli barnsoldater och om flickorna utsätts för könsstympning så är det förstås varken mor- eller barnvänligt.

Men om vi skulle mäta hud-mot-hud-kontakt under första tre levnadsåren? Om vi skulle mäta amningsperiodens längd? Om vi skulle möta det välkomnande och den glädje modern och barnen möts med i familjen, på gatan, i det offentliga rummet? Om vi skulle mäta känslan av tillhörighet och livsmening? Var skulle Sverige hamna då? Och Guinea-Bissau och Sierra Leone?

Kanske åligger det just oss, här i Sverige, där vi är så avancerade, att ta vår pionjäruppgift på allvar?

Börja jämka samman inre livskvalité och yttre, mäta livsmening och hemmahörighet tillsammans med säkra födslar och mätta ungar?

Kanske åligger det just oss att sätta samman dessa nya index med nya variabler. Mäta "mamma- och barnvänlighet" på ett annat vis? Ställa de djupare och svårare frågorna, om vad verkligen livskvalité egentligen består av? Skapa en verkligt "mammavänligt" Sverige.

Anita Goldman