Haha, alla är minsann inte lyckliga om våren

KOLUMNISTER

På en gata i Skövde möter jag en gråtande ung kvinna. Klockan är tio på kvällen, en annan kvinna är henne hack i häl och ropar: ”Det är våren.”

Kvinnan hackar och snorar, på snabba ben, det är tydligt att hon söker skydd och vill låsa in sig själv någonstans och jag står och ser efter henne, jag kan ju knappast följa efter. Fast jag får lust.

”Det är våren”?

Svenska kvinnor gråter mest i världen, tänker jag och går vidare. En upplysning som fascinerade mig mycket när den blev känd för fem år sedan. Kom från någon professor i psykosocial medicin.

Mycket märkligt.

Svenska kvinnor har inte större skäl att gråta än kvinnor i Irak, Ungern eller Rwanda. Själv gråter jag mest av ilska, det är någon felkoppling. Säkert därför jag aldrig blir arg offentligt. Det låter så löjligt.

Men vad var det hon ropade till gråterskan ... ”våren”?

Jag kan ha hört fel. ”Det är låren” sa hon kanske.

Eller ”kåren”?

”Vågen”?

Men det lät som ”våren”. Kvinnorna var unga, men vuxna. Höga klackar, korta jackor.

Klockan var tio på kvällen och det blåste småspik och luktade höst och död. Det är ju något fel med våren i år.

Våren har ett bäst före-

datum.

Ja, det är så man kan gråta.

Fast jag har förstås alltid tyckt att våren är överreklamerad. I det starka ljuset blir min vardag ful. Mina svarta kläder visar sig ha olika grå nyanser. Fönstren är randiga. Mina pormaskar rusar mot mig när jag varje morgon på väg till jobbet kollar ansiktet i hissens spegel.

”Det är våren ...”

Plötsligt trivs jag riktigt bra i Skövde. Haha, man ska inte förutsätta att alla är lyckliga om våren. Det här med vårkänslor är ett känsligt kapitel.

Min vän Anita lärde mig det. Ja, själv är hon en vårfanatiker. En sådan där

särskilt ljusintensiv sen aprilkväll tog hon en gång fram sina nya röda vårkläder. Det var ett väldigt rött set: röd kjol, jacka, skor, läppstift.

Anita kände för att dela med sig av sina vårkänslor och längre fram på gatan låg en kille och mekade med sin cykel.

Hon beslutade sig för att stråla mot honom, inte för att han var snygg utan för

att hon kände sig oemotståndlig och röd och kunde kosta på sig att vara generös. Redan på långt håll särade hon sina mycket röda läppar för ett leende som i jämnhöjd med den unge mannen

hade slagit ut i full blom ... hon till och med sökte

hans blick och förberedde sig på att få ett flörtigt leende tillbaka, i värsta fall bli nypt i rumpan eller allra minst få en go kommentar tillbaka (detta var i Göteborg).

Men killen öppnade munnen och sa:

– Och vad glor DU på din röe jävel?

En sorglig historia, kanske. Men vi skrattade så vi grät.

Kerstin Weigl