Vill du misshandla någon - gör det på grundskolan

KOLUMNISTER

Känner du för att hota, misshandla och terrorisera din omgivning? Välkommen till grundskolan! Här är det okej att bete sig hur som helst.

Och när dina mobboffer inte orkar längre så får de flytta på sig så att du får nya människor att terrorisera, varsågod!

Det är kontentan av en dom i kammarrätten för någon vecka sedan.

Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd beslöt i december 2001 att flytta en extremt bråkig elev i årskurs nio från Vällingbyskolan till en annan skola i stadsdelen under pågående läsår, vilket alltså stred mot skollagen.

Låt oss slå fast ett par saker:

Det är inte de mobbade barnen som går under, tvärtom. Barn som mobbas går det ofta bra för i livet. Som vuxna lyckas de ofta både i sina privata relationer och i sina karriärer, trots gräsliga erfarenheter från skoltiden.

Mobbarna går det däremot ofta åt helvete för. Det är de förtryckande småjävlarna som hamnar i fängelserna och i psykvården.

Detta är ett faktum som varit känt länge bland både polis, kriminalvård och andra organisationer.

Frågan är varför, och varför ingen gör något åt det.

För alla vet vi ju vad som händer när en unge sätter i gång och mobbar en annan. Alla känner till händelseförloppet: glåporden, utfrysningen, sakerna som stjäls eller försvinner, knuffarna, sparkarna och slutligen de olika typerna av alltmer våldsamma övergrepp. Jag tror att varenda människa med någorlunda sunda vätskor kan sätta sig in i den ohyggliga situation som ett mobbat barn hamnar in.

Men vad gör samhället? Vem ställer vi upp för? Vad säger lagen?

Jo, att det är den lilla terroristen som har rätt. Han får inte straffas, hellesnuppane mejen då, han kanske blir ledsen om någon säger åt honom att han inte får gå kvar och förstöra livet för sina klasskamrater, ojojoj så himla synd om honom.

Så mobbaren går kvar och sprätter som tuppen högst upp i gödselstacken och de mobbade stackarna får gå kvar och äta bajs. Alternativet är att deras familjer bryter upp, säljer hus och hem och flyttar.

Sedan går allt sin gilla gång. Ligisten som fått gå kvar i sin skola hittar förmodligen någon annan att förtrycka, alltmedan samhället talat om för honom att han har rätten på sin sida. Det är okej att stjäla, slå och hota.

Men så en dag går ungjäveln ut skolan med sin erfarenhet och kunskap och fortsätter att bete sig som han gjort hittills, och vad händer då?

Jo, han hamnar i fängelse.

Det är nämligen inte okej att ge sig på och terrorisera sin omgivning i resten av samhället. Man får inte misshandla, hota eller förstöra.

Snacka om kalldusch för mobbarna.

Nu hjälper det inte att flytta eller byta jobb.

Nu pratar vi kriminalvård och inlåsning.

Vi måste inse att vi gör mobbarna en fruktansvärd björntjänst som inte säger ifrån. Det är allas ansvar att lära de här barnen hur man uppför sig, eftersom deras föräldrar av olika skäl inte har förmått göra det.

Här handlar det om prioritering igen.

I min förra kolumn skrev jag att vi måste börja tänka över hur vi ska fördela våra gemensamma resurser. Kostnaderna för skola, vård och omsorg har inte ökat sedan 1930-talet. Det är transfereringarna, alltså kostnaderna för bidragssystemen, som exploderat över alla rimliga gränser. Vad vill vi egentligen lägga våra pengar på?

Dags att fundera på, liksom vad vi egentligen ska göra för att utrota mobbningen i skolorna.

Låt oss enas om ett par saker:

Det är inte de utsatta barnen som är problemet. Det är inte deras fel att de mobbas.

Det är de förtryckande ungarnas fel att mobbningen uppstår. Det är dem vi måste ta tag i.

Barnen som mobbas måste få hjälp och stöd. De måste få känna att vi gör allt i vår makt för att deras liv ska börja fungera igen. Vi måste visa att vi står på deras sida. Det är INTE okej att terrorisera och jävlas.

Jag tror inte det finns några onda barn. Det finns bara barn som inte förstår bättre. Att säga ifrån i tid är inte att bestraffa.

Det är att ta ansvar.

Liza Marklund