Värmlänning - mest sjuk men väldigt nöjd

KOLUMNISTER

Det är något som inte stämmer med Karlstad. Folk som lever och verkar i den staden är nöjda med det mesta. De bor bra, har hyggliga inkomster och känner sig trygga. Men ändå ligger Karlstad i topp på listan över antalet förtidspensionärer och långtidssjuka. Allt fler Karlstadsbor orkar inte arbeta men de trivs med livet i alla fall.

Det är något hårdraget kontentan av en rapport som TCO och Föreningssparbanken presenterade vid en arbetslivskonferens i förrgår.

Av Karlstadsfolk i åldern 20-64 år är mer än 12 procent förtidspensionerade eller

sjuka. Rikssnittet är också högt, men ändå väsentligt lägre, inte mer än 8,8 procent.

Det är märkligt. Ännu märkligare är detta: under 2002, alltså på ett enda år, ökade antalet förtidspensionärer och långtidssjuka i regionen (Karlstad, Kil, Forshaga, Hammarö och Grums) med 35 procent, vilket veterligen ingen annan del av landet kommer i närheten av.

Ingen kan förklara denna dramatiska utveckling. Inte ens de riktigt initierade som kommunstyrelsens ordförande Lena Melesjö Windahl (s) och oppositionsmannen Per Samuel Nisser (m).

Sparbanksekonomen Cecilia Hermansson har studerat förutsättningarna för tillväxt i olika delar av landet och kommit fram till att den växande ohälsan hotar en annars positiv utveckling. Hon anar men säger inte rent ut att läkare både i Värmland och annorstädes har en vidare definition av begreppet sjuk i dag än vad de hade förr.

Det kan det ligga något i, men det förklarar inte sjukboomen i Karlstad år 2002. Den är åtminstone tills vidare ett mysterium.

Det sägs att de långa sjukskrivningarna främst beror på förhållandena i arbetslivet. Också vad gäller Karlstad finns siffror som tyder på det.

En ny SCB-undersökning visar att Karlstadsbor är mer nöjda med offentlig och kommersiell service än man är i andra kommuner. De tycker att sjukvården, barnomsorgen, skolorna, biblioteken och kollektivtrafiken fungerar bra. De har till och med för sig att stans biografer, danslokaler, museer och pubar är överlägsna motsvarigheterna på annat håll.

Inte undra på att de ogärna flyttar. Och om de i alla fall måste flytta för att klara sin försörjning så flyttar de hellre utomlands än till ett grannlän (Örebro)!

Karlstadsbor stortrivs - på fritiden. Men på och med jobbet trivs de sämre eller inte alls. Fyra av tio tillfrågade vill byta arbetsplats eller yrke. Många vill ha en ändring i bägge avseendena men de tror att de har små möjligheter att göra det.

Och resultatet?

De känner sig inlåsta, vanmäktiga, snöpta. De får ingen chans att förverkliga sin dröm om arbetet. Detta kan bli extra hårt och tungt, föreställer jag mig, om man tillhör en generation och en kultur som utgår från att det goda livet ska uppnås i och genom arbetet. Kombineras inlåsningen med att arbetet ställer en rad krav, som de inte kan motsvara ens om de gör sitt allra bästa, ja, då är det bäddat för problem.

I förlängningen skapar allt detta besvikelser, för att inte säga frustrationer, som med åren - men knappast på ett år - urartar till psykologiska bölder och genomklappningar.

För lite mer än trettio år sedan drev fackföreningsrörelsen en kampanj under parollen "Du ska inte behöva riskera hälsan i jobbet". Då handlade det om att i strid med de privata arbetsgivarna skärpa med arbetsmiljölagen och ge de fackliga skyddsombuden mer inflytande. Ja, de skulle rent av få rätt att stoppa särskilt farliga jobb.

Parollen har nu fått en ny aktualitet. Både i Karlstad och i andra delar av landet riskerar folk varenda dag hälsan i arbetet, det är uppenbart. Allt färre orkar jobba tills de fyllt 65, samtidigt som visdomen hävdar att fler måste arbeta mer.

Men i dag måste parollen i första hand ha udden riktad mot landstingen och kommunerna eftersom det är de som i underbemanning ser något vettigt, de som erbjuder de farligaste och, ironiskt nog, de sämst avlönade jobben.

Rolf Alsing