Femtio bast – med en nymornad själ

KOLUMNISTER

Maj månad och alla dessa avslut. Eftersom jag fortfarande är mamma till skolbarn räknar jag mitt liv i läsår, snarare än i årtal. Denna vår blir bokslutet och summeringen extra märkbar, eftersom jag just fyllt ett halvt sekel. Och i samma veva flyttar. Båda händelserna uppfordrar till tillbakablickar, sammanfattningar.

Det är framför allt när jag packar ned mina många böcker som insikter i det liv jag levt tränger in i mig tillsammans med det myckna dammet.

Jag hostar, men det är lika utsiktslöst att bli av med dammet som att bli av med minnesbilderna från de olika epokerna, med deras speciella villkor och smaker och övertygelser.

Genom böckerna alltså, eftersom jag alltid varit en läsande människa. Det finns många hyllmeter med böcker i olika ämnen och varje sådan hylla representerar en passion, en utvecklingsfas. Inför nästan alla titlar känner jag en mild och distanserad nostalgi. Men det finns en linje, sammanfattar jag när jag viker den sista flyttkartongen, en undersökning av vem jag är och just i den här världen.

Det började med uppvaknandet på sextiotalet till att denna värld inte var den trygga och välordnade plats man förespeg-lat oss: en med rättvisa, en ljusnande framtid och studiemedel som flöt in lika lätt som mjölken i de många kopparna kaffe som inmundigades på kaféer där världsläget diskuterades.

Nej, världen som tryckte på söder och öster ifrån var en värld som skavde mot vår. Som gjorde vår fulare, mer frånstötande. Dessa världar måste komma i takt, det måste finnas andra förbindelser än utsugning och förtryck. Först måste man lära sig om världen.

Och därav alla dessa pocketböcker om ekonomi och samhälle i den värld vi kallade den tredje. Med tiden trodde jag mig finna att det fanns ett system, ett scenario som alla samhällen gick igenom och som slutligen skulle leda fram till Frihetens rike. Jag erkänner utan omsvep att de marxistiska böckerna och de undermåligt tryckta och innehållsmässigt oläsliga broschyrerna i marxism-leninismens grunder förpassades till soptunnan redan vid förra flytten.

Som jag växte till ung kvinna och hade mina inte alltid angenäma erfarenheter, fann jag det nödvändigt att utforska mitt förhållande som kvinna i denna värld. Det blev Feminism, Sisterhood, Womens liberation. Många hyllmeter. Men något i mig letade efter en djupare ton, en annan klangbotten än den sociologiska, den politiska. Jag fann den i mytologin, som visade mig en rikare värld och till min djupa hänförelse en värld med andra förtecken än den jag själv levde i. En där naturen och kvinnan vördades och tillbads. Upptäckten av Modergudinnans tidsålder, då det kvinnliga haft en helt annan ställning, var en av de mest genomgripande och revolutionerande i mitt liv. Jag tog till mig det sociologiska – att kvinnans ställning var hög – men själva till- bedjandet höll jag ifrån mig, förstod jag mig inte på.

Eftersom jag under många år levde i ett krigförande land blev kriget och hur det påverkade mig som kvinna en akut erfarenhet att forska i och förstå. Kvinnor och krig, flera hyllor.

Åter i Sverige mötte jag ett samhälle som inte längre verkade vara på väg någonstans, utan hyllade utvecklingen i sig: nyare och mer av allt snabbare. Det kändes som om det inte längre fanns någon resa att göra i det yttre. Och endast då påbörjade jag den Stora resan. Resan inåt.

Som upptäcktsresande i det inre fann jag de mest märkliga ting. Upptäckte till exempel att jag har en själ. Den hade varit tyst och försynt under de tider jag levt rövare på torg och barrikader, lite mer ihärdig när jag blev mor eller haft sorg, men nu framträdde den så starkt att jag inte längre kunde förneka den.

Därav de nya orden på titlarna i den sista lådan. Ord som nåd, mystik och kärlek.

Om några dagar går flyttlasset. Mina boklådor hänger med in i framtiden. Resan har varit mödosam men spännande. Femtio bast och med en nymornad skälvande själ. Och alldeles nya Billyhyllor från Ikea.

Anita Goldman