Tänk om verkligheten är en riktig dokusåpa?

KOLUMNISTER

What is reality? frågar man sig i The Matrix. Finns anledning att ställa sig den frågan när man kollar tv-tablåerna och läser kvällstidningarnas nöjessidor också. Naturligtvis tänker jag på dokusåporna, den konstruerade pseudoverklighet som de senaste åren blivit mycket viktigare än den äkta verkligheten.

Att nöjet fokuserar på verklighetsflykt förstår jag, men ibland blir jag betänksam.

I ledaren i senaste numret av tidningen Journalisten resonerar chefredaktören Martin Jönsson kring fenomenet dokusåpor och grumlig verklighet, och för att exemplifiera kritiken väljer han att citera två personer: Göteborgs-Postens huvudägare och chefredaktör Peter Hjörne samt reportern Annika Bengtzon på tidningen Kvällspressen.

Peter Hjörne finns. Jag vet det, för jag har träffat honom och han var mycket trevlig.

Annika Bengtzon är däremot fiktiv. Hennes arbetsplats finns inte. Allt hon känner och tänker är rena fantasierna.

Men Martin Jönsson, som läst min nya bok som inte kommit ut, väljer att bygga sin ledare på en situation där denna påhittade kvinna kritiserar sin påhittade chefredaktör på en påhittad tidning för ett gäng löpsedlar som aldrig funnits i verkligheten - i en bok som ännu inte är publicerad!

Finns det något oerhört genomtänkt med detta, eller är det verkligheten som blivit så utsuddad att vi till och med, på fullaste allvar, citerar fiktiva personer för att föra verkliga debatter?

Jag letade i flera år

What is reality?

Faktum är att jag funderat hela mitt liv på vad verkligheten egentligen är.

När jag var barn var jag övertygad om att världen var en skådeplats, enbart iscensatt för att lura mig att allting var på riktigt. Jag kunde inte begripa syftet med hela pjäsen, men jag gick ständigt omkring och väntade att folk skulle försäga sig, yppa vilka de verkligen var bakom sina rollfigurer.

När jag gick ut ur ett rum kunde jag hastigt vända mig om i dörröppningen för att se om jag skulle hinna fånga en glimt av människorna där inne såsom de egentligen var.

I flera år gick jag och letade efter revor i kulissen. Någonstans måste det ju finnas en sceningång, en trappa till den verkliga världen.

När jag någon gång åkte bort imponerades jag av de konstruktioner man byggt upp för att få mig att fortsätta att tro på lögnen. Massor av byggnader och statister hade placerats ut, enbart för min skull.

Det var här någonstans föreställningen krackelerade.

Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag ju min egen obetydlighet. Varför skulle någon bry sig om mig till den milda grad att man byggde en hel värld för att lura mig?

Strax före skolåldern övergav jag fantasin och beslöt mig för att köpa världen, acceptera att det fanns en verklig verklighet, men jag minns fortfarande mitt tvivel.

Kanske är jag Jim?

Kanske har jag det fortfarande. Kanske har det något fint namn på läkarspråk.

Men en sak vet jag: jag är inte ensam om de här skruvade tankarna. På senare år har det kommit flera filmer som beskriver samma sak. Matrix är bara en av dem. The Truman Show är en klockren adaption av min barndomsfantasi (Jim Carrey adopteras som spädbarn av ett tv-bolag och får växa upp i en studio med skådespelare runt omkring sig, där alla vet att allt är fejk utom Jim, och allt sker i direktsändning 24 timmar om dygnet.)

Men tänk om jag är som Jim?

Tänk om alla ni andra verkligen bara är skådisar i såpan och jag är losern som är lurad?

Det kan jag ju faktiskt aldrig vara helt säker på.

Eller tänk om The Matrix är sant?

Går vi omkring i ett datorprogram och försörjer maskinerna med energi?

Vi kan aldrig riktigt veta. What is reality?

Inte har man särskilt mycket hjälp av att se på världen omkring sig heller. Ta gårdagen.

Hela den kristna världen stannade upp och firade att en timmermans son åkte till himmelen för 2000 år sedan efter att ha varit död i 40 dagar.

What is reality?

Kanske har The Matrix alldeles rätt.

There is no spoon.

Liza Marklund