Borgerligheten gillar helt enkelt döda sossar

KOLUMNISTER

Inför folkomröstningen om EMU har frågan uppstått om socialdemokraterna och folkpartiet ökar sitt samarbete. Det påminner i så fall om när folket röstade om kärnkraften.

Parlamentarisk samverkan med vänsterpartiet och miljöpartiet kan inte gälla internationella frågor. Centerpartiet, som brukat följa socialdemokraterna i svåra utrikesfrågor, har nu en pratsam anti-EU-ledare.

Många i dessa tre partier tycks vara emot inte bara svenskt medlemskap i EMU utan även vårt medlemskap i EU. En rätt dåraktig marginalgrupp anser att hela EU ska läggas ned, tydligen på svenskt initiativ.

Socialdemokraterna och folkpartiet samverkade legendariskt i kamp mot högern för parlamentarism och allmän och lika rösträtt. Nog kan man om man är historiemedveten hylla Karl Staaff, vår främste liberal, som drabbades av en av högerns hårdaste förtalskampanjer, fullt i klass med Palmehatet.

Men sedan högern besegrats kom en lång period av arbetskonflikter under 1920-talet, då liberaler ständigt tycktes ställa upp mot arbetarrörelsens intressen, till exempel strejkrätten.

De stödde inte sällan strejkbrytare under slagordet "arbetets frihet" och nu var LO-förbundens folk deras huvudmotståndare. När det blev angeläget att stärka demokrati och parlamentarism under 30-talets hot från diktaturer uppstod samverkan mellan arbetare och bönder.

De borgerliga uppskattade inte kollektiv facklig sammanhållning förrän i samband med

Sacokonflikten på 1980-talet.

Jag har någon gång citerat ett uttalande av Bertrand Russell som jag fäste mig vid redan när jag var politiskt omogen. Liberaler, skrev han, kan röras till tårar när en enskild individ arbetar sig upp från enkla förhållanden till toppen, men de motarbetar energiskt försök av en hel klass att förbättra sina villkor.

Den liberalismen liknar den typiskt amerikanska människo- och samhällsuppfattningen.

Redan före rösträttskampen fanns liberala "arbetarföreningar", med uppgift att förmedla bildning och nykterhet till arbetarna, "förädla arbetarklassen". Med ökad bildning skulle de avvisa socialismen. Snart nog bildade arbetarna egna bildningsförbund.

Ett egendomligt fenomen är att många inom borgerligheten säger sig beundra gamla socialdemokrater men räds de aktiva. När Per Albin kom till makten satte han skräck inom borgerligheten, som plötsligt gillade Branting. Sedan sades Erlander vara en nolla i jämförelse med den trygge Per Albin. När Palme tog över utmålades han som en fara och alla älskade Erlander. Det verkar rent av som om de borgerliga nu föredrar Palme framför Persson.

Borgerligheten gillar helt enkelt döda sossar.

När folkpartiledaren nyligen gjorde sig märkvärdig genom att tala om hur varmt han känner för arbetarrörelsens gamla moral, plikt, skyldigheter, krav, då anknöt han till det här synsättet.

Medelklassens folk, som jag härstammar från, tänker kanske ibland som min mor, när jag i 12-årsåldern under en valrörelse frågade henne om partierna. "Vi är inte förmögna", sa hon, "vi är inte arbetare och vi är inte bönder." Den opolitiska medelklassen röstar på folkpartiet genom uteslutningsmetoden.

Socialdemokrater och liberaler har en gemensam filosofi: rationalitet, icke mystifiering, motvilja mot allt som kretsar kring ras, blod och jord, fanatism och fundamentalism och utopiska frälsningsläror.

Liberaler föreställer sig ofta att de har alla goda argument på sin sida. De har ofta sagt att de i motsats till andra inte står för några materiella intressen utan enbart för frihet, demokrati, jämställdhet och andra allmängiltiga värden. Bästa argumentet vinner.

Det är en illusion att en politisk rörelse inte står för några särskilda intressen utan bedriver enbart rent rationell argumentering i tomma luften. Det gäller även folkpartiet, till exempel när de drar in lärarlöner i en valrörelse. De kunde agitera mot apartheid i Sydafrika men märktes inte i Vietnamdebatten, som handlade om USA:s intressen.

Liberaler dominerar pressen. För många framstår folkpartiet främst som en massa tidningar.

Gunnar Fredriksson