Vem får yttra sig om Sveriges Radio?

KOLUMNISTER

Sveriges Radio, SR, har fått en ny styrelse. Varken ordföranden Ove Joanson eller någon annan av de nya, oförvitliga ledamöterna har någon tydlig politisk koppling. Två av dem sitter i AIK:s styrelse, men det är nog inget att fästa sig vid.

Nu kan styrelsen gå in för att återupprätta förtroendet för SR och rekrytera en ny vd efter avgående Lisa Söderberg.

SR är ett public service-företag, det vill säga ett företag i allmänhetens tjänst. Företaget har ett publikt uppdrag, och det uppdraget har företaget ytterst fått från statsmakterna, regeringen och riksdagen. Programverksamheten ska bedrivas i det publikas tjänst, inte i publikens. Kvalitet ska styra, inte enbart lyssnarsiffror. Programmen ska till exempel vara både tunga och lätta, breda och smala, angelägna, granskande, främja demokratin och ha folkbildningsambitioner.

Vem får yttra sig om SR?

Tydligen inte uppdragsgivarna. Alf Svensson (kd), Ulla Hoffman (v) och Lars Stjernkvist (s) har blivit åthutade sedan de offentligt redovisat åsikter om den en gång tilltänkta nye vd:n Joachim Berner. Det skulle de inte ha gjort. Även om SR:s vd-fråga är av stort allmänt intresse är den inte så allmän att vem som helst får diskutera den. Att de tidigare ledamöterna i SR-styrelsen föll undan för kritiken mot Berner, trots att de samfällt stött hans kandidatur, har Svensson & Co fått ansvaret för.

Uppdragsgivarna ska naturligtvis inte lägga sig i enskilda program och enkla chefstillsättningar, men det sägs nu att de till och med bör hålla tyst om SR:s högsta ledning och programverksamheten i stort. I stället ska de, har jag förstått, överlåta till uppdragstagarna att avgöra hur uppdraget närmare ska definieras och utföras.

I andra mediesammanhang anses det vara en fördel om ägaren är tydlig och visar intresse för verksamheten. Carl-Adam Nycop har av den anledningen prisat Albert Bonnier för det engagemang han visade när Expressen en gång lanserades. När den tidningen hade sin stora tid kunde chefredaktören Bo Strömstedt umgås frekvent med Albert, Gerard och Joja Bonnier. Strömstedt har tacksamt intygat att deras publicistiska intresse var bra för honom och tidningen. Göran Rosenberg har gett Jan Stenbeck ett erkännande för hans agerande i samband med tidskriften Moderna Tiders tillkomst. Men i fråga om Sveriges Radio är det annorlunda. Där anses det önskvärt att ägarna är maximalt anonyma och avlägsna. De ska aldrig ägna en tanke åt sitt företag utom då det gäller att mobilisera pengar till verksamheten.

Uppdragsgivarna har med tiden funnit sig i denna fördelning av makten. Politikerna vill inte, i varje fall inte offentligt, föra fram synpunkter för den händelse de har några att komma med.

Men därmed är inte allt i sin ordning. Som Göran Rosenberg påpekat i Tankar om journalistik blir det problematiskt när uppdragstagarna själva får makt och speciella intressen att värna samtidigt som de låtsas att tro att de fungerar som professionella neutrum som helt frigjorda från egna värderingar bara säger som det är.

Jag håller med. Situationen är problematisk. I varje fall är det inte givet att det ligger i yttrandefrihetens intresse att all makt över public service flyttas från det offentligas företrädare till programtjänstemän.

Dithän har det gått att den nyligen ratade Joachim Berner nu åter är aktuell som vd. SR-ordföranden Ove Joanson har låtit förstå att Berner finns med på listan över kvinnor och män som är lämpliga för vd-jobbet.

Varför? Förmodligen inte främst för att han under de senaste veckorna blivit mer kompetent eller för att det saknas andra tänkbara namn, utan snarare för att det anses viktigt att markera oberoende gentemot de valda politikerna. Det måste statueras exempel så att Svensson med flera inte ännu en gång bryter mot de oskrivna reglerna.

Man förstår tydligen inte att detta i så fall bara skulle bekräfta att det är angelägnare för SR-styrelsen att knäppa politikerna (och i viss mån också de Berner-kritiska facken) på näsan, än att skaffa SR en vd som har chans att göra ett bra jobb.

Rolf Alsing