Ösregn - och sommar trots allt

KOLUMNISTER

En bra dag är jag färdig med att föna håret och kolla väderrutan i morgontidningen och koka ägg till exakt halv åtta, pip.

En bra dag finns det två lediga säten till höger i tunnelbanan på morgonen och jag kan sitta i färdriktningen och ha min väska på den tomma platsen till vänster om mig.

En bra dag har jag läst förstasidan och kolumnen i Metro och hängt den över stången under fönstret innan vi stannar vid Globen.

För jag är förtjust i sådana mönster. Själva tajmningen. Detaljerna som hakar i varandra.

Jag gör vardagsvanor till rituella gärningar. Det är inte eftersträvansvärt, men har vuxit fram, något genetiskt?

Jakten på kontroll.

Den måste ha något att göra med brist på kontroll i övrigt. Plötsligt får jag veta att stadsdelsnämnden där jag bor inte har några pengar nästa år till skolbarn med särskilda behov.

Noll kronor.

Jag kollar protokollen från senaste nämndmötet då allmänheten kunde ställa frågor. Där står med en mening att ämnet berördes. Punkt slut.

Pengarna är slut, hur gick det till, har de ingen koll?

Samma dag fastnar mitt öga i en debattartikel vid en häpnadsväckande upplysning: "Barn som växer upp med bara en förälder blir oftare missbrukare, drabbas av psykisk sjukdom och begår självmord än de som växer upp med två föräldrar."

Jag hittar den svenska studien, som refererats i en handfull korta artiklar. En miljon barn har studerats och det är sant: risken tre- eller fyrdubblas för att barn till ensamstående börjar missbruka narkotika.

Kärnfamiljens sammanbrott gör barnen sjuka? Kunde ha varit årets debatt.

Men den frågan är nog för stor.

När jag var liten fick jag inte kliva på det vita på övergångsstället och nyckeln skulle helst ramla i handen när jag stack den i skolväskan, men det blir för enkelt, för lite utmanande.

Inte som en bra dag.

Det är inte helt friskt, men jag behöver mina besvärjelser, inför de realiteter som väntar bakom varje hörn. Det så kallade livet.

En bra dag hittar jag på ett ögonblick en ny bikini som nästan passar, kommer ihåg att lämna tillbaka videofilmerna och fixa batterier till kameran inför skolavslutningen.

En bra dag har jag valt exakt rätt plats i tågets mitt på vägen hem så att jag vid avstigningen endast har sju steg till rulltrappan upp mot Medborgarplatsen.

Men den allra bästa dagen är det ösregn och jag fryser om fötterna och har felinställt bandspelaren så att jag knappt uppfattar vad statsrådet sagt under den timslånga intervjun och det är mitt fel att en kvinna i Aten inte har husrum för att jag gett henne fel uppgifter. Och jag är helt harmonisk och slät inuti. För det är trots allt sommar.

Kerstin Weigl