Jag kvävs - av ett nationellt sommarrus

KOLUMNISTER

Jag vet att det är blasfemi. Att det är att stöta sig med den Svenska Nationalsjälens allra mest älskade och ömtåliga blomma. Men jag måste rakt på sak, ja kanske plumpt, erkänna att jag har svårt för den Svenska Sommaren. Den kväver mig med sin mäktiga klorofyll, sina vemodiga nätter av Längtan, alla dessa uppskruvade människor i sladdriga och estetiskt motbjudande sommarkläder, jagande efter Livsupplevelser att suga på sedan. Som en karamell. I novemberrusket.

Sommaren är tiden för rutinernas upphörande, för längtornas tillfredsställelse. Och aldrig ter sig vår kultur så platt som i sommarens obarmhärtiga ljus. Denna kultur som anstränger sig för att "uppleva". Ett slags köpslående; just den sommarstugan, den playan, den båten eller hammocken skall tillfredsställa Längtan. Just den sommarförälskelsen. Ett gräsligt ord tycker jag. Lätt och luftigt likt en sorbet. Bara vatten. Ingen substans. Skaffa sig, slicka i sig, avslutad innan den riktigt börjat. Som om upplevelser kunde köpas! Som om "ha trevligt" skall fylla det hål där det stora allvaret, den verkliga hänryckningen sedan länge sipprat ut.

Nu för tiden, skriver psykologen och kulturfilosofen Erich Fromm i sin klassiska Kärlekens konst, betyder lycka detsamma som att "ha trevligt" och ha trevligt detsamma som att konsumera och "komma över" dyra saker, angenäma synintryck, mat, cocktails, cigaretter, intressanta bekantskaper, föredrag, böcker, filmer - allt konsumeras och sväljs: "Hela världen är en ofantlig munsbit, ett jätteäpple, en supermagnumbutelj, ett enda stort modersbröst, och vi de evigt förväntansfulla och hoppfulla - och evigt besvikna - dibarnen. Hela vårt vardagsjag är dresserat till att byta bort och byta till, köpslå och konsumera; allting, både andliga och materiella ting, förvandlas automatiskt till bytes- och konsumtionsobjekt."

Det finns inte längre hängivenhet och verklig godhet, menar Fromm. Allt som återstår är "vanlig anständighet", vilket betyder att man avstår från bedrägerier och knep vid bytet av förnödenheter och tjänster. "Jag ger dig precis lika mycket som du ger mig", materiella ting eller kärlek, är den vägledande principen i ett kapitalistiskt samhälle. Man kan till och med beteckna denna vanliga anständighetsetik som kapitalismens eget bidrag till den etiska utvecklingen."

Mot detta ställer Fromm Kärleken. Men inte kärleken som ger först när den är säker på att få, inte den kärlek som letar efter det "rätta objektet". Utan kärleken som ett förhållningssätt, en "aktivitet", inte en passiv affekt. Den är ett "framhärdande i", inte något "iråkat". I vidaste bemärkelse kan kärlekens karaktär sammanfattas i påståendet att kärlek i första hand är ett givande; ett ge, inte ett ta. Fromm ondgör sig över människors tro att kärlek är något som har uteslutande med objektet och inte med förmågan att göra. De tror i själva verket att det rentav bevisar intensiteten av deras kärlek att de inte älskar någon annan än den "älskade". Man tror att allt som behövs är att finna det rätta föremålet och att sedan resten går av sig självt. Det, menar Fromm, är en attityd som kan liknas vid attityden hos en man som önskar måla, men i stället för att lära sig konsten påstår att han först måste vänta på det rätta motivet, och att han skall måla riktigt vackert när han funnit det. "Om jag i djupaste mening älskar en person, älskar jag alla personer, älskar jag världen, älskar jag livet. Om jag kan säga till en annan människa: "Jag älskar dig", måste jag också kunna säga: "I dig älskar jag alla, genom dig älskar jag hela världen, i dig älskar jag också mig själv"."

Om det slags kärlek fick stå för denna tid mellan hägg och syren kanske jag skulle vara med på noterna. Om detta fick vara inte enbart semestertid och sommarlov och tiden för "batteriernas uppladdning". Utan hänryckningens tid. Då skulle nog också jag dras med i det nationella sommarruset.Om det fick vara inte enbart semestertid och tiden för "batteriernas uppladdning" - utan hänryckningens tid skulle nog jag dras med.

Anita Goldman