Nationella valutan är en historisk parentes

KOLUMNISTER

It sko väl I.

Häjn dug åt mä.

Vo sko vä dijt å järra?

Jag växte upp med dem. De satt på sina kammare och gnällde. Det knarrades och ylades på en rotvälska som är på väg att försvinna för alltid, i generationerna före mig som fötts i väglöst land och levt med självhushåll och i vadmalskläder och aldrig läst något annat än Bibeln.

Nu hör jag dem igen, som ett déjà-vu från barndomens Norrbotten:

Inte ska väl jag.

Det här duger åt mig.

Vad ska vi dit och göra?

Det ger mig utslag. I hela mitt liv har jag velat vara med. Så länge jag levt har jag bankat på dörrar och bett att få tala, jag har velat lyssna och lära, förstå och påverka, andlös har jag emellanåt erbjudits plats i det offentliga samtalet och allt högre har jag talat och deklarerat var jag står och det fungerar! Jag upptäcker att jag påverkar! Jag som är så liten och obetydlig att jag knappt syns upptäcker att det går ändå, bara därför att jag så otroligt jävla gärna vill!

Men nu sjunger de igen. De som ville stänga dörren om världen och låsa in mig i vadmalsblusen och timmerkojan har mobiliserat och tar sig ton. Idag har de kastat Evangeliska Fosterlandsstiftelsens argument och i stället iklätt sig Den Självgoda Välfärdsstatens: Vi Är Bäst. Stackars Europa.

De ville inte ha EU och nu vill de absolut säga nej till EMU.

I P 1:s Klarspråk hör jag kvinnan från Pajala finslipa deras argument:

Det är bara skit med EU. Det bara väller in skit över gränserna, gift och knark och folk, och nu ska vi ha hit deras skitvaluta också.

Man kan skriva mycket om knarrarna på kammarn och deras nationalromantiska och okunniga ståndpunkter, och många har redan gjort det. Ändå ska jag fortsätta. Enda chansen att få förändring till stånd är ju faktiskt alltid alltid alltid att diskutera och förklara, driva och argumentera.

Därför:

Kronan är inte svensk utan fransk, den är inte gammal utan ganska färsk, och den är faktiskt frukten av en valutaunion mellan de nordiska länderna.

Den valuta vi haft längst är riksdalern, som egentligen är den tyska Reichtalern. Den fungerade som en internationell, värdebeständig valuta i nästan hela Europa under flera hundra år.

Vi har alltså egentligen haft euro länge, från 1500-talet och ändå fram till 1873. Den nationella valutan är bara en liten parentes i historien.

Det är sant att vi tappar makten över vår centralbank om den flyttar till Frankfurt. Vi kan inte längre devalvera eller höja och sänka räntan som vi vill – och tack och lov för det! Kjell-Olof Feldts valutapolitik på 1980-talet höll på att devalvera oss ner på bananrepubliksnivå, och Bengt Dennis räntechocker på uppemot 500 procent i början av 1990-talet gjorde oss till super-simpla måltavlor för all världens spekulationsklippare.

I dessa tider när allt från elbolag och telefonsvarartjänster och premiepensioner ska väljas och jämföras in i absurdum kanske detta verkligt viktiga val liksom inte ryms. Våra hårddiskar är fulla. Vi orkar inte ladda ner alla gigabite som krävs för att fatta ett riktigt beslut om euron. Hjärnan kokar över i den avreglerade marknadens slemmiga fotspår.

Men säger man nej nu, då jävlar säger man nej. Då tar man ett riktigt kraftfullt nappatag om beslutsfattandet och kan känna sig nöjd ända tills nästa valmöjlighet dimper ner i brevlådan.

Och enbart det faktum att skräckbilderna över hur arbetslösheten och den dåliga ekonomin och de höga priserna brer ut sig över vårt stackars land är desamma för både nej- och ja-sidan säger allt. De är argument hämtade ur Madame Mims kristallkula. Ingen kan säga vad som kommer att hända, därför att ingen vet. Just därför är det här inte ett ekonomiskt val, utan ett politiskt. Bryr vi oss, eller skiter vi i resten?

Räcker vi upp handen, eller knarrar vi vidare?

Vill vi, eller vill vi inte?

Jag vill åtminstone.

Eller I vell, som man sa i min hembygd.