Adoptioner – bara för rika, egoistiska vuxna?

KOLUMNISTER

Jag går här och tänker på uttrycket "barnens rätt". Att det kan betyda nästan vad som helst. Vi vill alla göra det rätta för barnen. Vi skiljer oss inte, för barnens skull. Eller vi skiljer oss. Till exempel.

Sedan tänker jag på adoptionsutredaren Annika Nilsson, en 32-årig socialdemokrat från Helsingborg. Hon som föreslår höjda krav, längre väntetid och att de som är över 42 år inte ska kunna bli adoptivföräldrar.

För barnens skull.

Även jag tror att dagisföräldrar bör vara snarare 40 än 50, det är inte därför det ilar i mig. Det vi pratar om nu, jag och andra adoptivmorsor, är det hon INTE skriver. Det där som blänker underifrån.

Det får oss att prata om: hur ser den här Annika Nilsson på adoptioner - egentligen? Som ett problem? Och hur ser hon på oss, som tanklösa, okunniga, rika, feta, bortskämda egoister som köpt sig barn?

Ja, vi undrar.

För Annika Nilsson säger om adoptioner att "de finns till för barnens bästa, inte för vuxnas barnlängtan".

Och det är där det knakar, bland annat. Åtminstone för mig. Och för andra adoptivmorsor jag talar med, vi står liksom på tröskeln och tvekar: går det att ge sig in i debatten utan att avfärdas som blödiga kärringar med känsliga tår.

Men vi undrar. Vi känner liksom inte igen oss.

Adoptioner finns i alla kulturer, har alltid funnits. Som svaret på barnlängtan och barns behov av familj. Internationella adoptioner flyttar fram gränserna ännu en bit och ställer frågor på sin spets, frågor om färg och kultur, arv och miljö. Vilket kanske inte är så dumt i mångkulturella samhällen, tycker vi.

Vi som inte fick barnen att växa som de skulle i våra egna magar.

Vi som efter att ha tänkt, läst, diskuterat och gått en och annan kurs bestämt oss för det här äventyret.

Vi som fann att barns rätt till en mamma OCH vår barnlängtan hör ihop. Det är det där "och" som är själva grejen.

Grundbulten.

Det är ingenting att sticka under stol med. Inga barn blir till utan egoism. Det vet Annika Nilsson också, som själv just fött barn.

Men hon säger inte "och", och jag tror inte att det är någon slump. Hon gillar inte riktigt vad som pågår. Varför vet jag inte, och inte vilka som påverkat henne. Men det blänker till underifrån, till exempel i det där svala påpekandet om adoptioner: "... främst ses som ett sätt för västerländska vuxna att bilda familj".

Annika Nilsson tänker sig en stram, statlig kontroll med detaljerna inskrivna i lagtexten.

Det blir färre adoptioner.

Rimligen väldigt få adoptioner av de äldre barn med särskilda behov som främst äldre adoptivföräldrar tagit sig an.

Är det riktigt? Det går jag här och tänker på. Alltså med tanke på "barnens rätt".

Kerstin Weigl