En domedags- profet som stod över all kritik

KOLUMNISTER

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright avled nyligen 87 år gammal. Mot slutet av sitt liv förkunnade han att mänskligheten är på väg mot sin undergång. Han blev därvid utomordentligt populär och fick en stor publik, inte minst bland vänsterinriktade ungdomar.

Hur hängde det ihop?

Jag träffade von Wright första gången när jag intervjuade honom i hans bostad i Helsingfors, det bör ha varit vid mitten av 80-talet. Vi talade en del om Wittgenstein.

Mycket av von Wrights ställning som filosof och senare som profet hängde ihop med den prestigefyllda bakgrunden; han hade 1948 på Wittgensteins rekommendation övertagit dennes professur i Cambridge, en tjänst som han uppehöll i tre och ett halvt år.

De skrifter han publicerade på den tiden byggde på matematisk logik och hans speciella bidrag var försök att formalisera moralisk argumentering. Det kan läsas endast av fackfilosofer och numera är få intresserade.

von Wright uppmärksammade kulturkritiska idéer hos Wittgenstein som de flesta ansåg besynnerliga, t ex i en anteckning från 1930: "Andan i den europeiska och amerikanska civilisationens huvudström", som "kommer till uttryck i vår tids industri och arkitektur, musik, fascism och socialism, tycks författaren främmande och osympatisk. Vår civilisation karakteriseras av ordet framsteg."

1947 skrev Wittgenstein att det "inte är nonsens" att tro "att den vetenskapliga och tekniska tidsåldern är början till slutet för mänskligheten. /"/ Ty vetenskapen och industrin avgör ju krigen, eller så förefaller det."

Det var alltså inte något nytt när von Wright på 80-talet efter en bok om "humanismen som livshållning" alltmer övergick till att bli en domedagsprofet, som tvivlade på förnuft, vetenskap, framsteg och även demokrati.

Med vetenskapens och teknikens utveckling undergrävs demokratin, menade han i "Vetenskapen och förnuftet" och än mer i "Myten om framsteget".

Många som vördade den store humanisten blev chockerade när de läste: "Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art /"/ En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sek-ler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus".

Det är ingen tillfällighet att von Wright redan som ung fascinerades av den konservative tyske filosofen Oswald Spenglers beryktade bok "Västerlandets undergång" från 1918. "Ödet" gör att kulturer föds, blomstrar och oundvikligen går under.

Men varför blev allt detta populärt? Och i vänsterkretsar? Jo,

von Wright tog upp väsentliga framtidsfrågor som gällde kapitalism, teknik, miljö, krig. Men jag undrade över hans ödesbundna historiefilosofi.

Vi deltog tillsammans vid en bokmässa i Göteborg, eftersom jag hade skrivit en bok om Wittgenstein. von Wright ringde mig och skrev brev och vi diskuterade detta.

Sedan uppträdde vi gemensamt i samtal om hans civilisationskritik vid universitetet i Örebro. Men när ABF ställde till ett jättemöte i Folkets hus i Stockholm sa jag nej.

Kanske framstod för mig von Wrights civilisationskritik som mondän överklass-pessimism. Mötesarrangören Göran Eriksson förstod min tvekan.

Det kan vara irrelevant men jag fäste mig vid en bild i von Wrights självbiografi där han uppträder i hovmannens roll att "leda kungligheternas finska svit", när den engelska drottningen Elizabeth besökte Finland 1976.

Leif Zern skriver fint i Dagens Nyheter att den store filosofen blev "opetbar", stod över all kritik: "Man fick inte röra vid hans tankar, och det är svårt att tänka sig en ovärdigare roll för en sanningssökande filosof."

Hans tankar, skrev han mot slutet, ledde "in i ett mörker som vi helt enkelt inte kan genomskåda /"/ Jag kan inte längre", fortsatte han, "bekänna mig till förnuftet som ett hopp för mänskligheten".

Jag har förvisso intresserat mig för pessimister: Schopenhauer, Joseph Conrad, Frans G Bengtsson. Men det är ju skönlitteratur.

Gunnar Fredriksson