Så förvandlas myter till dödlig verklighet

KOLUMNISTER

Baserades den angloamerikanska attacken mot Irak på myt eller på sanning? Existerade de massförstörelsevapen som USA och Storbritannien gick i krig för att förstöra? Media och storpolitiken har fokuserat på denna fråga under en längre tid.

Men frågeställningen bygger, som jag ser det, på en falsk premiss.

Nämligen den att det finns krig som är kemiskt fria från myter, beslut om att bomba och döda som tas med "rena" samveten, på oomtvistliga bevekelsegrunder! Som om inte alla krig vävs samman av myter byggda på rädsla och försvar, gamla oförrätter blandade med nya, propaganda och önsketänkande.

Om spelet kring Irakkriget, lögnerna, mytbildningarna, den faktiska verkligheten - allt det kommer vi att få veta en dag. Men det är inte säkert att "sanningen" kommer att etableras en gång för alla. Trots att det är lättare att se hur mytbildningen skapats och utnyttjas med det historiska facit i handen, lever myten ofta kvar, mer livskraftig än fakta, den "verklighet" vi ibland inte orkar eller vill möta.

I dag när jag skriver dessa rader är det den 6 augusti, årsdagen för den amerikanska atombombens fällande över Hiroshima för 58 år sedan. Trots att så många år har gått sedan dess och så oändligt många hyllmeter har skrivits om Bomben, är mytbildningen fortfarande i sving.

En myt man snabbt fick korrigera var den som presenterades av den högst ansvarige beslutsfattaren, president Truman själv, som i sin första offentliga kungörelse tillkännagav att "den första atombomben fällts över Hiroshima, en militärbas.

Detta eftersom vi önskade att i denna första attack, undvika, i den mån det var möjligt, att döda civila". Man tvingades senare tillstå att Hiroshima var en stad med 300 000 invånare.

Men annan mytbildning hålls fortfarande vid liv, till exempel myten om att USA fällde atombomberna för att "rädda amerikanska liv", som annars skulle gått till spillo i en kostsam invasion av Japan.

Det har sagts att japanerna var så fanatiska att endast en atombomb skulle kunna få dem att sluta kämpa för kejsaren. Men Japan var i praktiken redan besegrat och redan i juli 1944 sökte landets militära ledare utvägar att kapitulera, som inte skulle innebära förlusten av nationell suveränitet.

Anledningen till det vetenskapligt-militära bombprojektet hade varit att tyskarna utvecklade en atombomb och att man därför måste komma först. Men sedan Tyskland var ute ur leken, fortsatte man att plöja ned astronomiska summor i projektet.

Med så mycket pengar och vetenskaplig/politisk prestige investerad, måste en bomb fällas. Och den nya rivalen om världsherraväldet - Sovjetunionen - skrämmas. Den japanska myten skapades. Och det var en myt som den 6 augusti 1945 blev till dödlig verklighet.

Är atombomben numera "historia"? Ointressant för alla, utom de anhöriga till de cirka 200 000 som dött direkt av bomben eller av dess strålningseffekter (dessa förnekades i det längsta av USA). I sin 800-sidiga bok "The decision to use the atomic bomb and the architecture of an American myth", menar Gar Alperovitz att beslutet att bomba Hiroshima "numera har lite att göra med det förflutna, utan i stället har det sätt vi väljer att se på dessa händelser allt att göra med framtiden".

För hur exakt "skapar vi en kultur? Var börjar vi? Jag tror vi gör så, först av allt, genom det vi i tystnad accepterar - och framför allt genom våra språkliga handlingar. Vi spelar en roll i producerandet av det som ligger bortom anständighetens gränser, det otänkbara kulturellt, moraliskt."

Myter är inte onda i sig. Med myternas hjälp beskriver vi, namnger och förstår vår verklighet. Myten är ett ordnande av det förflutna i mönster som ger uttryck för en kulturs djupaste värderingar. Myterna är de kartor efter vilka kulturer navigerar genom tiden. Men dessa myter kan bli så betydelseladdade att vi lever och dör av dem. Därför är det allas vårt ansvar att noga syna dem, vår plikt att vara medvetna om och stå för våra "språkliga handlingar".

Anita Goldman