Strindberg var både svensk och europé

KOLUMNISTER

Eftersom jag inte vet om fläskkotletterna blir två och femti dyrare eller billigare om vi går med i valutaunionen, ägnar jag mig i stället åt Strindberg.

Han satt i Schweiz 1887 och skrev Hemsöborna, romanen från den svenska skärgård som han älskade. Strindberg var svensk och europé.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen" är ju första meningen. Ute i Europa erinrade sig Strindberg vindens sus i martallarna, vågornas plask i stenarna, måsarnas skri och båtarnas huggande i botten. Skärkarlar seglar ut i havsbandet, mot Huvudskär och Norrskär, för att jaga sjöfågel och lägga nät.

Ögruppen Huvudskär hör till de mest fascinerande med sina små traditionella stugor. Under natten sänder angöringsfyren långa blänk ut över Östersjön.

Bröllopet mellan Carlsson och madam Flod blir groteskt och den nersupne prästen hamnar i brudsängen. "Ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under stjärnhimlens svaga skimmer, för att vid hödoft och syrsesång släcka eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens vaggande tramp."

Jag läser också om Röda rummet, Strindbergs ungdomsroman, den främsta Stockholmsskildringen någonsin, som i ett slag förnyade svenska språket.

I kapitlet "Om Sverige" skildras ett patriotiskt möte där "ornamentsbildhuggaregesällen" Olle Montanus håller föredrag över ämnet "Om Sverige. Några synpunkter". Närvarande är bland andra den korrumperade skandaljournalisten Struve. "Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng" och äntrade talarstolen.

Sverige, framhöll han, är en tysk koloni och språket är platttyskan i tolv dialekter. Detta har motverkat det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Skåningen räknar Köpenhamn som sin huvudstad, liksom det danska Göteborg, där engelsmännen nu tagit över och anlagt en koloni.

Finnar, fortsatte föredragshållaren under publikens mummel, sköter skogsbruket i finnskogarna och vallonerna driver järnbruken och talar bruten franska. Under Gustav II Adolf inkom skotskt slödder som hyrde ut sig som soldater och kom in på riddarhuset. Våra folkvisor är franska, engelska och tyska romanser i dålig översättning.

Nu ropade församlingen "Kör ut honom!" Olle kastades ner från estraden och skrek under mottagande av hugg och slag "Leve Karl den tolfte!"

I den satiriska samlingen "Det nya riket" berättar Strindberg att vårdandet av våra stora minnen överlämnats åt en självvald kommitté bestående av en hovintendent, Historiska sällskapet, vaktmästaren i Riddarholmskyrkan, vaktmästaren i Historiska museet, redaktionen av Aftonbladet och amanuens Ballhorn (syftar på kulturhistorikern Eichhorn, anställd på Kungliga biblioteket).

"Vi kunna med lugn möta kommande stormar då vi veta att våra stora minnen vårdas av sådana män. De äro vaksamma, nyktra, ordentliga och påpassliga."

Jag går till Strindbergs kungadramer och väljer "Erik XIV". Kungen, Gustav Vasas äldste son, gifte sig med Karin Månsdotter, dotter till en knekt. Hans regeringschef var en driftig man som hette Göran Persson.

Några replikskiften:

Persson: Är jag då så rysligt ful?

Kungen: Alldeles djävligt. Har du sett dig i en spegel?

P: Jag undviker speglar.

K: Du är en strunt, Göran, och jag känner inte igen dig!

P: Så mycket bättre, för mina fiender!

K: Ämnar du gifta dig snart?

P: Kanske!

K: Varför låter du icke adla dig så du blir mer lik herrarna?

P: Nej, det vill jag inte! Jag vill inte inlåta mig i rangtävlan med herrarna och själv bli småkonung. Så länge jag är småfolkets ställföreträdare är jag berättigad, och endast mina förtjänster må adla mig eller degradera mig!

K: Du är ett as, Göran!

P: Har du icke ofta känt dig vara en bit bättre än andra?

K: Jo! Och du?

P: Jag har alltid tyckt mig handla rätt.

K: Jag ock. Vem har då haft orätt?

P: Ja, säg det! Tänk vad vi veta litet!

"Allt går igen", skrev Strindberg under sin ockulta tid. "Makterna!"

Gunnar Fredriksson