Kan du svaret på den obligatoriska Frågan?

KOLUMNISTER

Jag antar att de flesta fått Frågan nu. Att ni klarat av den biten. Svarat på Frågan som hänger i luften, på alla jobb, i alla skolor. Inte för att det är något att vara nervös för egentligen.

Jag menar: det är ingen fråga man behöver besvara eftertänksamt eller sanningsenligt eller så.

För hur skulle det bli?

Frågan småduggar endast under några dagar, som ett ljummet och stilla sommarregn, den kan bottna i välvilja, i något enstaka fall rentav i ett vagt intresse, men bör inte tolkas i vidare mening än så.

”Hur har du haft det i sommar?”

Det är alltså Frågan. Som man inte ska ta alltför allvarligt. Min tandläkare har också frågat. Och en kvinna som driver en restaurang där jag ätit en gång tidigare.

Vad vill de veta?

Det är ingen som vill veta att du bitit av en framtand, gjort av med för mycket pengar och bokat tid på familjerådgivningen.

Lika lite som de vill veta att du gått ner sju kilo och att varje dag varit en erotisk fest.

Man får koppla in ryggmärgen. Le lite, kanske. Varför inte?

På något vis hör Frågan ihop med en skämtteckning jag älskar, en bild av en man som slagit igen dörren om foten och vrålar av smärta. Så går en annan gubbe förbi och ropar frågande ”Foten i kläm?” och den skadade snubben flinar upp sig allt han orkar och viftar käckt tillbaka: ”Jajamänsan!”

Ungefär så funkar det.

Vi kanske ska vara lite glada åt Frågan ändå. Som liksom fyller ut tomrummet mellan oss när arbetsplatsen fylls på och stämningen ska återskapas mellan oss.

Vi kan behöva den.

För några av oss känner oss lite blyga när vi kommer tillbaka. Det kan finnas skäl. Det kan finnas detaljer som liksom skvallrar på oss. Som att vi kommer klädda i lite för tunna tyger, kanske som jag i ett linne jag tyckte var anständigt förra veckan men som på redaktionen känns lite för litet på fel sätt. Sådant skvallrar om att jag har ett annat liv.

Inte konstigt att man kan bli blyg.

”Hur har du haft det i sommar?”

Svaret är för enkelt, och ändå för stort. Det går inte precis att förklara hur jag ”haft det”, för jag var nästan en annan sorts kvinna.

Hon såg inga nyhetssändningar och läste ibland Aftonbladet fast oftast till frukost följande dag. Hon ägnade viss energi åt att arrangera ängsblommor i små byttor och åt att smörja sin kropp morgon och kväll med en högintensiv fuktlotion.

Hon tänkte emellanåt att hon kanske skulle kolla brevlådan och tvätta håret och sköt vanligen upp de projekten till nästa dag.

Hon lade aldrig märke till hur hon ”hade det”. Hon tänkte dock ibland att hon skulle ta och tänka igenom några viktiga saker för det hade hon tänkt att hon skulle göra ... men det blev aldrig av.

Kerstin Weigl