Det går aldrig att ursäkta övervåld

KOLUMNISTER

Jag har mottagit ett par intressanta och initierade läsarbrev som svar på min senaste kolumn om krig och myter och speciellt om anledningarna till USA:s beslut att atombomba Japan. Man kan inte diskutera Hiroshima utan att ta i beaktande den vedervärdiga grymhet med vilken japanerna förde sitt krig, menar dessa läsare. De nämner bland annat de koreanska "comfort women" (den japanska krigsmaktens institutionaliserade sexslaveri), användandet av kinesiska bybor och amerikanska krigsfångar för medicinska experiment, massakrerna i den kinesiska staden Nanking (300 000 mördade civila och krigsfångar, massvåldtäkt av kvinnor).

Allt detta är sant. Också detta måste ihågkommas. Men ändå ställer jag mig frågande till det sammanhang i vilket dessa krigsförbrytelser nämns, nämligen med Hiroshima och Nagasaki som bakgrund. Orsakssambandet som antyds mellan atombomben och japanska krigsförbrytelser är, menar jag, inte endast historiskt felaktigt, utan även - och det är intressantare! - problematisk från en etisk och moralisk synpunkt.

Att USA atombombade som ett svar på japanska grymheter eller fanatism tror jag inte. Utan i stället hade beslutet att använda atombomben, vilket jag skrev, att göra med den enorma ekonomiska, vetenskapliga och politiska prestige som satsats på Manhattanprojektet, vilket därför måste fullföljas (bomben måste testas). Samt med amerikansk rädsla för den växande Sovjetmakten som skulle överväldigas och skrämmas av amerikansk teknologisk och militär överlägsenhet.

Hur man än ser på denna historia kvarstår den huvudsakliga frågan: Var civila japanska män, kvinnor och barn "värda" att utsättas för atombomben? Finns det något den ena sidan gör i en konfliktsituation som berättigar övervåld, grymheter och andra överträdelser från den andra sidan (oftast inte mot förövarna själva utan mot civila)?

Är de palestinska självmordsbombarna ett svar på israeliskt förtryck? Kan massakrerandet av israeliska civila ursäktas med palestinskt lidande under israelisk ockupation?

Kan våld utfört av svarta män mot svarta eller vita kvinnor ursäktas med att dessa män förtryckts av vita män och därför måste ge utlopp för sin förnedring och frustration på dem som står under dem (svarta kvinnor) eller på den vita mannens "ägodel" (vita kvinnor)?

Kan pedofili ursäktas med att pedofilen själv utsattes för sexbrott som liten?

Kan de allierades terrorbombningar mot Dresden och andra tyska städer ursäktas med Auschwitz?

Och så vidare.

Jag skulle vilja fastslå här att om man accepterar den våldslogiken är man ute på farlig mark, ja livsfarlig i ordets rätta bemärkelse. Man kan förklara hur människor som utsatts för förtryck och övergrepp av olika slag svarar på dessa med eget förtryck och egna övergrepp. Att undersöka och förstå dessa mekanismer är mycket viktigt. Men den moraliska glidning som ofta vidtar vid sådana resonemang finner jag tvivelaktig, farlig och i grunden djupt motbjudande.

Man ger sig ut på den gungfly där det finns folk eller grupper eller individer som "får skylla sig själva", som på något sätt har förtjänat de övergrepp som begås mot dem. Jag menar att det enda sättet att bevara sin mänsklighet och hoppet för mänskligheten är att kategoriskt stå på offrens sida. Även i de fall där offren själva eller mer eller mindre närstående - familj/klan/

landsmän/regeringar/ras - begått övergrepp mot förövaren.

Ibland hamnar man i svåra situationer där rättmätig upprördhet får en att nära på adoptera "de förtjänade det"-synsättet. Men jag menar att även i fall där skulden är glasklar och brotten obeskrivliga kan dödsstraff eller annat övervåld aldrig ursäktas. Ingen mördare kan ursäktas med att han slagits av pappa eller fråntagits sitt hem eller sin stolthet. Det kan finnas ursäkter för självförsvar som leder till döden. Men det finns ingen ursäkt för överlagt mord. Och atombomben var överlagt mord.

Anita Goldman