Vad ska man egentligen skriva om på ett VM?

KOLUMNISTER

Kajsa säger att det kommer att gå jättebra i VM. Eller så går det jättedåligt.

Jag tycker att det låter som en helt perfekt inställning till en höjdhoppstävling.

Antingen hoppar hon högt.

Eller så hoppar hon inte högt.

Inte så mycket att tjafsa om, och jag önskar att jag hade tänkt ut den formeln. Vi får la se, som man sa där jag växte upp. Alltså, bokstavligen. Det är titta som är grejen. Friidrott är fantastisk tv-underhållning. De fyra miljarderna tv-tittarna är VM:s vinnare och förlorarna är journalisterna som levererar bilderna, mediefångarna som skenar runt med en pressackreditering i kedja runt halsen.

Ändå anses ett OS eller VM vara ett privilegium för en journalist. Det heter att man ”får åka”. Jag skulle få åka till Barcelona 1992. Det var stort. Jag hade förväntningar. Jag skulle kanske få se Patrik Sjöberg hoppa. Och de andra, som hoppade långt, vad de nu hette. Det borde jag veta.

Jag läste på.

Jag undrade också, med stigande panik: vad ska man egentligen skriva om? Det verkade som om man helt enkelt skulle höra med Sjöberg hur högt han trodde sig kunna hoppa (spekulation) eller hur han hade hoppat (vilket alla då redan visste).

Världens journalister var placerade i ett blivande parkeringshus i centrala Barcelona. Om detta kan jag säga att det verkligen såg ut som ett parkeringshus. Dock hade heltäckningsmattor rullats ut i körbanan.

Ofta ringde telefonen från Stockholm. Där satt de luftkonditionerade cheferna och såg på redaktionens tv. Ofta såg de något som de tyckte behövde utredas närmare på plats. Hur ser den där cyklistens skrubbsår ut? Vad säger simstjärnans morsa som kanske bor på någon av stans sju campingar? Vad äter Skanåker och vilka strumpor väljer Waldner? Alla verkade engagerade.

Och jag sprang.

Jag tänkte att det säkert fanns en formel för sportjournalistik, hur man skulle göra den intressant, jag hade bara inte kommit på den än.

Så fick jag då komma till friidrotten. Mitt uppdrag var att studera längdhopparna. Det skulle vara ”stämning” i min artikel. Jag nickade och tänkte att det ordnar sig. Jag köpte även en liten kikare så att jag kunde se idrottarna.

Problemet var att de såg likadana ut, lika långbenta, lika svarta. Det fanns särskilda små gångar där vi journalister kunde röra oss runt den gigantiska arenan. Jag löpte i gångarna med min kikare och ett papper med siffror och jag spanade och försökte matcha vilka långa svarta ben som hörde ihop med vilket namn. Ja, ni hör själva.

Det funkade inte.

Hur gick det, sa de när jag återvände till parkeringshuset. Det är då jag skulle ha sagt som det var: att de hoppade jättelångt. Eller jättekort. Vad är det med det?

Kerstin Weigl