Nej-sägarna är fast i en klyscha

KOLUMNISTER

Jag hyser verkligen full förståelse för dem som känner sig osäkra i euro-valet. I valet om vi skulle gå med i EU för nio år sedan var jag panikslagen av frustration. Jag ville verkligen välja det som var rätt, både för Sverige och för Europa, jag var otroligt angelägen om att fatta ett ansvarsfullt och genomtänkt och kunskapsbaserat beslut i frågan.

Sålunda ansträngde jag mig verkligen för att förstå. Såg på debatter, lyssnade på analyser. Läste allt informationsmaterial som kom i brevlådan, både för och emot, överdrifter och skräckpropaganda, och för varje praktfullt argument blev jag allt mer förvirrad.

När jag slutligen stod där i båset och skulle stoppa in rätt lapp i rätt kuvert så höll jag bokstavligen på att svimma. Taket trycktes ner över mitt huvud, jag kunde inte andas. Med ångesten bultande som en stångjärnshammare i bröstet sprang jag ut ur lokalen utan att lämna in min röst.

Sedan satt jag vid skrivbordet i mitt sovrum med huvudet i händerna, det tryckte i halsen, jag ville bara gråta. Naturligtvis skämdes jag, hela situationen var ju bisarr, för ett jävla EU-val? Va?!

Då ringde telefonen. Det var en av mina bekanta, en arbetskamrat jag umgåtts med men som jag alltmer glidit ifrån.

- Jag förstår verkligen inte dom som har problem med att rösta i det här valet, sa hon på sitt vanliga lätt överlägsna sätt. Det finns ju verkligen ingenting att fundera på överhuvudtaget.

Jag känner fortfarande hur jag spärrade upp ögonen mot sovrumstapeten, fullständigt och genuint förundrad över sådan monumental och bergsfast tvärsäkerhet.

- Men, sa jag, hur kan du veta det?

- Jamen, sa kvinnan lite irriterat, det är väl fullständigt självklart!

- Jag lovar, sa jag, det är det inte.

- Jamen nej så klart, sa hon. Det är klart vi ska rösta nej. Vad ska vi i EU och göra?

Och exakt i det ögonblicket föll den saknade pusselbiten på plats, jag hörde hur det rasslade till i hjärnan, och med ens såg jag det. Det jättelika mönster som varit fördolt för mig var plötsligt alldeles underbart tydligt och logiskt.

Jag avslutade samtalet, drog upp mitt skrynkliga röstkort ur papperskorgen och gick raka vägen ner till vallokalen och röstade JA. På vägen hem nästan dansade jag, så otroligt lätt i hela kroppen.

Det var den 13 november 1994, och inte en enda gång har jag ångrat mitt val sedan dess, tvärtom. Ju längre tiden går, desto säkrare är jag på att jag och majoriteten av svenskarna röstade rätt den gången. Ju mer jag lär mig, desto viktigare inser jag det är att vi är med och påverkar Europas framtid, inte bara för vår egen skull - utan också för Europas. Vi behöver dem, men de behöver oss också. Sverige är inte fulländat, det finns mycket vi kan lära av andra länder, men vi är riktigt bra på mycket som genom EU nu går på export.

Vårt miljötänkande och vår internationella solidaritet (ämnesområden som täcks av två av våra mest begåvade politiker: Margot Wallström och Anna Lindh.) Jämställdhet, trafiksäkerhet, offentlighetsprincip, välfärd - listan kan göras lång på de områden där Europa behöver oss.

Jag tror också att vi svenskar tjänar på öppenhet, dialog och samarbete. Därför tänker jag rösta ja till euron också, men jag förstår som sagt verkligen våndan hos den som tvekar.

Många av de tveksamma och osäkra i valutavalet är kvinnor. Det brukar vara vi som säger nej i folkomröstningar, och jag förstår det också. Kanske för att det männens alternativ vi ska välja bland, i en omröstning beslutad av män för män. Men så är det inte riktigt den här gången.

EU och euron handlar för en gångs skull om att karlarna vill sätta sig ner och komma överens i stället för att bara vinna över varandra, och de låter kvinnorna ta plats vid bordet (se på Margot och Anna, eller på Finlands president Tarja Halonen).

Nej-sägarna sitter liksom fast i klyschan att bra karl reder sig själv. Det gör han säkert, men bra kvinnor reder sig ännu bättre - tillsammans.

Liza Marklund